Nisse: Den svåra konsten att sova vid rätt tidpunkt

Den ständiga kampen mot sömnens makt – en personlig resa

För varje år som går blir det allt svårare att minnas att jag en gång var en inbiten nattuggla. En person som aldrig ville gå och lägga sig och som sedan gjorde motstånd mot att stiga upp ur sängen, eller ens vakna.

I min första egna lägenhet hade jag en aggressiv väckarklocka vars ihärdiga larm ljöd i exakt femtionio minuter om man inte stängde av den. Med tiden utvecklade jag en remarkabel förmåga att sova rakt igenom detta oljud. Ibland kunde jag vakna av den plötsliga tystnaden som uppstod när alarmet slutligen gav upp, men ofta sov jag igenom även detta.

När jag nyligen hade flyttat till Stockholm arbetade jag som frilansare med flexibla arbetstider och många sena kvällsuppdrag. Efter jobbet var det inte ovanligt att några av oss gick ut för att roa oss. Under en period blev det närmast standard att gå till sängs först när solen börjat stiga på himlen, och jag hade ofta svårt att ta mig upp innan bankerna stängde – detta var under den tiden då alla banker hade öppet till klockan tre på eftermiddagen.

Trots min historia som nattuggla har mitt liv, när jag reflekterar över det, snarare präglats av kampen för att hålla mig vaken än svårigheten att komma i säng. Detta mönster etablerades redan i tidig ålder, då jag var den i familjen som kunde sova mest obehindrat under alla möjliga omständigheter.

Min far testkörde ibland militärfordon, vilket gjorde att våra resor till landsbygden kunde bli både skakiga och högljudda. Men även då somnade jag utan problem. Att hoppa över en hel natts sömn – att ”dygna” som det numera heter – har aldrig varit en möjlighet för mig. Under gymnasietiden, när vi ibland varit ute hela natten, fortsatte mina vänner piggt till dagens första lektion medan jag gick hem för att sova bort skoldagen.

Vid jetlag blir denna sömndynamik särskilt påtaglig. När jag en gång flög över åtta tidszoner till Las Vegas befann jag mig i ett konstant halvvaket tillstånd, med undantag för några timmar från tidig morgon till strax före lunch. Då var jag däremot fullständigt alert.

Men när jag upptäckte att den legendariska gruppen The Four Tops uppträdde i staden och lyckades få tag i en biljett till samma kväll, med plats alldeles intill scenen, kunde jag ändå inte hålla mig vaken. Jag nickade till så uppenbart att sångaren Abdul ”Duke” Fakir gav mig en tillrättavisning direkt i mikrofonen: ”Man sover inte på våra konserter!” Tre timmar senare var jag klarvaken som aldrig förr, men då var skadan redan skedd.

Detta sömnmönster har följt mig genom livet och skapat både komiska och genant pinsamma situationer. Det är fascinerande hur kroppens rytm kan vara så envis och motståndskraftig mot våra försök att omforma den efter sociala behov och tidsscheman.

Sömnforskning visar att våra individuella sömnmönster delvis är genetiskt betingade. Vissa människor är naturligt morgonpigga, medan andra har en biologisk tendens att vara kvällsmänniskor. Detta kallas för kronotypt och påverkar inte bara våra sömnvanor utan även vår prestationsförmåga vid olika tider på dygnet.

Det moderna samhället, med dess krav på fasta arbetstider och sociala konventioner, är ofta konstruerat med morgonmänniskan som norm. Detta kan skapa särskilda utmaningar för dem som har en naturlig tendens att vara vakna sent och sova länge.

Medan teknologin och den flexibla arbetsmarknaden har öppnat för nya möjligheter att anpassa livet efter individuella sömnbehov, kvarstår många strukturella hinder. Kanske är det dags att vi som samhälle börjar respektera människors olika dygnsrytmer på samma sätt som vi respekterar andra biologiska variationer.

För min del har åren gradvis förändrat mitt förhållande till sömnen, men kampen mellan vakenhet och sömnighet fortsätter att vara en central del av min vardag – om än på nya villkor.