Små vardagliga observationer som berättar om mänskliga beteenden på gymmet

I omklädningsrummet på det lokala gymmet utspelar sig en liten teater av mänskliga beteenden som ger en fascinerande inblick i vardagslivets små egenheter. På bänken bredvid mig kämpar en ung man med att pressa in sina fötter i träningsskor vars snören redan är knutna. Hans ansträngning är påtaglig medan han mödosamt manövrerar fot efter fot in i skorna utan att lossa de färdigknutna snörena.

Scenen får mig att reflektera över mina egna slipsar som hänger färdigknutna i garderoben. Trots instruktionerna som jag noggrant har fäst på insidan av garderobsdörren misslyckas jag konsekvent med att knyta en slips där knuten ser presentabel ut och där ändarna hamnar på rätt plats. Kanske delar den unge mannen och jag samma osäkerhet inför vardagliga färdigheter som andra tycks behärska utan ansträngning.

Kanske har han aldrig lärt sig att knyta sina skor? Det finns något rörande i tanken – vi bär alla på små kunskapsluckor som vi kompenserar för med uppfinningsrika lösningar.

Efter avslutad dusch observerar jag en annan ung man som ställer sig vid sitt skåp och påbörjar en närmast rituell applicering av deodorant. Med sin roll-on stryker han om och om igen i armhålorna, runt, runt, runt, tills hela omklädningsrummet genomsyras av en skarp parfymdoft. Sedan byter han armhåla och fortsätter sin metodiska vevande rörelse med samma intensitet.

Det har slutat förvåna mig att många gymbesökare varken duschar eller byter om efter träningspasset – de är helt enkelt för många för att man ska orka förundras. Men jag kan inte låta bli att undra vad som händer sedan. Bor de möjligen så nära att de kan duscha hemma? Eller fortsätter de direkt till arbetet, nyuppvärmda och svettiga?

En mer sällsynt företeelse är mannen som kliver ur duschen genomblöt och lämnar våta fotavtryck hela vägen till skåpet. Där börjar han klä på sig – strumpor, kalsonger och resten av garderoben – utan att först ha torkat sig. Utomhus visar termometern minusgrader, vilket gör beteendet ännu mer gåtfullt.

Mina egna avvikelser från normen blev tydliga en dag när jag klev in i bastun och blev upplyst av en medbastuande att jag var den tredje personen i hela hans liv som inte hade handduk med sig att sitta på. Detta fick mig att reflektera över alla de tillfällen jag bastat – i Sverige, på olika platser i Finland, på färjan mellan länderna, och till och med på båten mellan Shimonoseki i Japan och Busan i Sydkorea.

En gång i Finland blev jag tillrättavisad för att ha hällt vatten på aggregatet utan att först konsultera de andra i bastun – ett misstag jag varit noga med att inte upprepa. Men ingen har tidigare påpekat min brist på bastuhandduk.

Den medbastuande mannen fortsatte: ”Nå, ska du inte gå och hämta din handduk?” Plötsligt kände jag mig som ett tillrättavisat barn. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om alla andra bastubesökare genom åren har lidit i tysthet över min okunskap om bastuetiketten.

Dessa små observationer från gymmet och bastun påminner om att vi alla navigerar genom livet med våra egna underliga vanor och kunskapsluckor. Trots att vi lever i samma samhälle och delar samma utrymmen, finns det en rik variation i hur vi utför vardagens mest grundläggande ritualer. Kanske är det just dessa små egenheter som gör oss mänskliga – våra oväntade sätt att knyta skor, applicera deodorant eller basta utan handduk.