Nisse: Vi missade presidenten, men asfalten såg vi

På Chávez-jakt och asfaltsäventyr i Venezuela

En av mina största förhoppningar inför resan till Venezuela var att få uppleva president Hugo Chávez berömda tv-program ”Aló presidente”. Varje söndag under större delen av sin presidentperiod höll Chávez denna direktsända talkshow där han talade till folket, tog emot telefonsamtal och ibland fattade regeringsbeslut i realtid.

Programmet, som från början varade en timme men med tiden blev allt längre, hade blivit något av en institution i landet. Men ödet ville annorlunda. Under de två veckor jag befann mig i Venezuela var presidenten utomlands, och programmet hade uppehåll. En besvikelse, även om mina begränsade spanskkunskaper förmodligen skulle ha gjort tittarupplevelsen något begränsad.

Som kompensation fick vi uppleva en konsert med reggaetonstjärnan Don Omar från Puerto Rico. Det blev en minnesvärd kväll där publiken med de billigaste biljetterna snabbt forcerade avspärrningarna till VIP-sektionen framför scenen, något som vi tacksamt utnyttjade för att få en bättre plats.

Vår bas under resan var turistön Isla de Margarita. Huvudstaden Caracas ansågs redan då vara riskfylld för besökare, och vårt enda besök på fastlandet skedde under en utflykt med ett litet propellerplan till Amazonas djungelområden. Målet var att se världens högsta vattenfall, Salto del Ángel (även känt som Angel Falls), som störtar nästan en kilometer från toppen av ett av de märkliga platåberg som reser sig ur den täta regnskogen.

Vattenflödet var dock inte så imponerande som jag hade föreställt mig – mer som en tunn vattenstråle som knappt nådde halvvägs ner innan den upplöstes i luften. Trots höjden kan jag, utan att ha sett många av världens stora vattenfall, våga påstå att de mäktigaste fallen mer utmärker sig genom sin bredd än sin höjd.

Venezuelas svarta guld – oljan – fick vi också en oväntad inblick i. Eftersom Trinidad ligger relativt nära gjorde vi en avstickare dit och tog bussen till La Brea i sydvästra delen av ön. Där finns världens största naturliga asfaltsjö, ett fascinerande geologiskt fenomen.

Sådana asfaltsjöar är mycket ovanliga. Den näst största finns faktiskt på andra sidan vattnet, i Venezuela, och är en del av samma enorma underjordiska fyndighet som utgör landets omfattande oljereserver. Venezuelas olja är känd för att vara ”smutsig” just på grund av den höga halten av bitumen eller asfalt.

Vår lokala guide vid La Brea-sjön visade stolt upp den märkliga platsen, där vatten flöt mellan områden av stelnad asfalt. På vissa ställen fanns asfalten i mer flytande form. Guiden, som förklarade att han bott hela sitt liv vid sjön, hävdade med övertygelse att i princip all asfalt i hela världen kommer just från denna lilla sjö.

Vi tillät oss att betvivla denna information, men det påverkade inte vår fascination för platsen och dess säregna natur.

Venezuela är ett land med enorma naturresurser. Landets oljereserver är bland de största i världen, med uppskattningsvis 303 miljarder fat bevisade reserver – mer än Saudiarabien. Trots detta rika energiarv har landet under senare år drabbats av en djup ekonomisk och humanitär kris, med hyperinflation, bränslebrist och massemigration.

Paradoxen mellan naturrikedom och ekonomisk kris blir särskilt tydlig när man ser hur landets oljeinfrastruktur har förfallit. Produktionen har fallit från över tre miljoner fat per dag i början av 2000-talet till under en miljon fat idag, enligt rapporter från OPEC.

För en besökare blir dessa kontraster tydliga. Å ena sidan ett land med fantastisk natur, vänliga människor och enastående naturresurser, å andra sidan en komplex politisk och ekonomisk situation som satt djupa spår i samhället.

Men minnet av resan – naturundren, musikupplevelsen och den underbara asfaltssjön – består, även om jag aldrig fick se Chávez legendariska tv-show.