n’Jonas: När Volvo och Socialdemokraterna gick i takt

Folkhemsnostalgisk koppling mellan Volvo och Socialdemokratin svinner i det moderna Sverige

I en tid när politiskt ledarskap och industriell utveckling följde en långsam, förutsägbar rytm skapades en närmast symbolisk koppling mellan två av Sveriges starkaste nationalsymboler. Under efterkrigstidens rekordår blev lanseringar av nya Volvomodeller rikshändelser som i kulturell vikt endast kunde jämföras med byte av socialdemokratisk partiledare.

Denna parallella utveckling mellan landets dominerande politiska kraft och dess mest folkliga biltillverkare var mer än bara en slump. De långa tidscyklerna speglade en samhällsstabilitet som idag kan kännas främmande. Socialdemokraterna samlade hälften av landets väljare och bytte partiledare ungefär vart tjugonde år. Volvo dominerade bilförsäljningen och presenterade sina nya modeller i samma långsamma takt.

När statsminister Per Albin Hansson, folkhemsbegreppets fader, avled 1946 efter tjugoett år som partiledare, var symboliken slående. Nästan samtidigt som Tage Erlander tog över rodret lanserades Volvo PV 444, den första verkliga folkbilen som skulle komma att definiera en hel generation. Per Albin hann precis vara med på bilens premiärvisning 1944, ett evenemang som lockade landets politiska toppskikt inklusive kronprins Gustaf VI Adolf.

Intresset bland allmänheten var enormt. Under utställningens tio dagar besökte nästan 150 000 svenskar Kungliga tennishallen i Stockholm för att beskåda den nya ”Lill-Volvon”. Tidningarnas rubriker förkunnade: ”Nya lilla Volvon stormad”. Lanseringen var perfekt tajmad – 1944 fanns knappt 40 000 registrerade bilar i Sverige, men tjugo år senare hade antalet ökat med 373 procent till över 1,5 miljoner.

Kopplingen mellan politik och folkbil blev än tydligare när statsminister Tage Erlander själv införskaffade en duvgrå PV 444 sommaren 1950. Den var inte vilken bil som helst, utan en specialvariant med rödgrårandigt stolstyg. Varje morgon i nästan två decennier satte sig Erlander i passagerarsätet medan hustrun Aina körde honom till jobbet vid gamla kanslihuset innan hon fortsatte till sin lärartjänst vid Södra flickläroverket.

Tage Erlander, som aldrig tog körkort, höll ut i tjugotre år som partiledare. När det blev dags att byta bil valde familjen naturligtvis PV:ns efterträdare – en californiavit Volvo Amazon. Det skulle bli familjens andra och sista bil.

Denna långsamhet i utvecklingen, där både partiledarskap och bilmodeller kunde bestå i decennier, står i stark kontrast till dagens snabba cykler. I vår tid byts både partiledare och bilmodeller betydligt oftare, nästan som underkläder i jämförelse.

Volvo självt representerar också en förändrad värld. Företaget ägs idag till nästan 80 procent av ett kinesiskt bolag. Den nya elsuven, som nyligen presenterats, utvecklas visserligen och byggs i Göteborg, men den kompakta elbilen EX30 utvecklades och tillverkades initialt i Kina. Kommande elektriska modeller planeras för produktion i Slovakien.

Det är en markant skillnad mot den tid då Volvo var en självklar del av den svenska nationella identiteten och när lanseringar av nya modeller fick hela landet att stanna upp, precis som när Ingemar Stenmark svängde mellan slalomportar på tv-rutan.

Den intima relationen mellan svensk politik och industri, symboliserad genom Socialdemokraterna och Volvo, återspeglade en tid av nationell sammanhållning och framtidstro. Det var en era då landets främsta företag och ledande politiska kraft delade samma långsiktiga, stabila vision för Sveriges utveckling.

Idag lever vi i en mer globaliserad, snabbrörlig värld där både politiskt ledarskap och industriell produktion följer andra logiker. Den svenska folkhemsmodellen, med dess långsamma men stadiga framsteg, har ersatts av en mer oförutsägbar utveckling där vi ständigt måste fråga oss: Vilka tvära kast tar de globala vindarna idag?