n’Jonas: Tekniska nomenklaturcentralen – demokrati på kartotekskort

I återvinningens skymningstimmar

Jag trycker in handflatorna i den mjuka stoppningen. Den kaffefläckiga madrassen vinglar på containerns kant innan den försvinner ner med en duns.

Återvinningscentralen är en plats i ständig rörelse. Människor kommer och går med rangliga bokhyllor och skramlande kartonger, allt som tjänat sitt syfte och nu når sin slutdestination. Men medan jag står där, omgiven av det förflutnas rester, slår en tanke mig: centralerna själva – dessa samhällets knutpunkter – håller på att försvinna.

Under större delen av 1900-talet utgjorde olika centraler viktiga noder i samhällsväven. Busscentraler, godstransportcentraler, platser där information, varor och människor konvergerade. Bland dessa fanns en institution med ett särskilt fascinerande namn, ett namn som på något sätt förenade historien med framtiden.

Det var under en feberdrabbad sommardag på 90-talet som jag först hörde talas om den. Instängd i sommarstugan med endast radions P1 som sällskap nådde en mansröst genom bruset. Han talade passionerat om ord, närmare bestämt tekniska ord, och vikten av ett gemensamt språk för att förstå det samhälle vi gemensamt bygger.

Hans budskap var enkelt men kraftfullt: utan gemensamma begrepp undermineras demokratins fundament. När han nämnde institutionens namn tycktes en viss oro skava i rösten: ”Det låter väl mossigt”, erkände han innan han avslöjade det imponerande namnet – Tekniska nomenklaturcentralen.

Grundad 1941 representerade TNC ett typexempel på den svenska samarbetsmodellen. Storföretag samverkade med akademier, inklusive Svenska Akademien, i vad som kan beskrivas som Svenska modellen i sin mest förfinade form. Staten höll sig på behörigt avstånd, men resurser och entusiasm saknades inte. Första kanslichefen formulerade centralens filosofiska inriktning med orden: ”Akta er för vulgaritet, originalitet och vitsighet.”

Men bakom den strikta fasaden pulserade en genuin kärlek till språket. När överstelöjtnant G Croneberg 1957 engagerade sig i frågan om ”genus för metallnamn och dylikt” var han bara en av hundratals rådgivare som bidrog till centralens viktigaste produkt: de specialiserade ordlistorna. Med titlar som ”gjuteriteknisk ordlista”, ”korrosionsordlista” och till och med ”teknisk ordlista för floder och kanaler” kartlades den svenska verkligheten metodiskt på hundratusentals kartotekskort.

Dessa ordlistor var inte bara torra förteckningar – de utgjorde en demokratisk infrastruktur. De säkerställde att alla medborgare, oavsett bakgrund, kunde förstå och delta i samtal om samhällsutvecklingen. Genom att etablera ett gemensamt språk för det tekniska samhället byggde TNC broar mellan expertis och allmänhet.

Men sedan kom den gradvisa nedgången. TNC uppgick i Terminologicentrum, staten tog över driften och resurserna minskade successivt. Efter en sista kraftansträngning försvann till slut TNC, lika tyst och diskret som när min gamla madrass försvann ner i återvinningscontainern.

Idag finns endast fragment kvar av denna unika institution. Delar av verksamheten har absorberats av Språkrådet, SIS (Swedish Standards Institute) och Terminologifrämjandet. En digital kvarleva existerar i form av Rikstermbanken, men det folkbildande demokratiarbete som TNC representerade har i stort sett försvunnit tillsammans med det karaktäristiska namnet som en gång väckte mig ur min feberdimma.

TNCs öde speglar en bredare samhällsutveckling där centraliserade institutioner ersätts av mer fragmenterade strukturer. I en tid när informationsflödet är både snabbare och mer splittrat än någonsin, väcker förlusten av dessa gemensamma språkliga referenspunkter frågor om hur vi ska upprätthålla en delad förståelse av vår komplexa värld.

När jag lämnar återvinningscentralen kan jag inte låta bli att reflektera över det ironiska i att platser dedikerade till att bevara vårt gemensamma arv – vare sig det handlar om ord eller föremål – själva riskerar att bli föråldrade. Kanske är det dags att återuppliva tanken om gemensamma begrepp och förståelse i en ny form, anpassad för vår tids utmaningar.