Göteborgs konstmuseum utmanar kroppsideal och blickar i nyskapande utställning

En gång hamnade jag av en slump på en av balustraderna längs Louvrens fasad, där monumentala statyer av franska kulturpersonligheter blickar ner över världen. Det kändes förbjudet att vara där bakom. Men perspektivbytet gav mig en ny syn – jag såg det vanligtvis osynliga: ryggtavlor, knäveck, tumnaglar.

Samma känsla av perspektivbyte infinner sig på Göteborgs konstmuseums aktuella utställning ”Kropp. Ideal, blick, frihet”. Här har museet samlat ett hundratal verk ur sina egna samlingar i en nytänkande presentation där traditionell kronologi och geografi ersatts av en intuitiv struktur baserad på seendet.

Utställningens curatorer visar prov på extraordinär rumslig känsla. Konsten och samlingen får vidgade betydelser och sammanhang som ger besökaren gåshud. Utställningen inleds med en grupp svenska marmorstatyer och sorgskulpturer från 1800-talet, signerade konstnärer som Alexander Carlsson och Bengt Erland Fogelberg. Dessa ställs i kontrast mot dansk-karibiska Jeanette Ehlers videoverk ”Whip it good” från 2014, där konstnären i ursinne piskar en vit duk mot en bakgrund av kolonialarkitektur.

Det är en genial och kraftfull iscensättning – videoverkets ljudspår av regelbundna pisksnärtar sprider sig genom hela utställningen, vilket lägger ett raster av våld över de övriga verken. Detta skapar nya tolkningsmöjligheter för välkända konstverk.

I Edouard Dantans oljemålning ”Avgjutning av levande modell” från 1887 hanteras en naken kvinnas kropp som ett objekt – hon gipsas in som en del av konstnärlig process. Francis Bacons porträtt ”Hyllning till Van Gogh” från 1960 visar ett ansikte på väg att kollapsa, som om Bacon målar fram idolens självförtärande kreativitet. Och för första gången framträder den verkliga innebörden i Tobias Bernstrups färgfotografi ”Re-Animate me” (2005) – ett självporträtt där konstnären svävar i ett tomrum klädd i skinntajt pvc-dress, en stark gestaltning av fysisk utsatthet.

Utställningen visar också flera betydande fotosviter med självporträtt. John Coplans ömsinta kamerastudier av sin åldrande kropp från 1994 är ett exempel. Ett annat är Anna Mendietas serie ”Glass on body imprints” från 1972 där hon metodiskt pressar glasskivor mot sin nakna kropp och sitt ansikte i en utforskning av kroppens gränser.

Kroppens försvinnande löper parallellt med dess synliggörande i flera verk. På en suggestiv mezzotint av Carl Larsson stiger en naken manlig modell ur – eller in i – rummets skuggor. Santiago Mostyns lyriska video ”Delay” från 2014 visar konstnären balansera genom Stockholmsnatten, framgångslöst sökande kontakt genom att beröra allt från bilar till människors kinder, innan han ger upp och cyklar bort i mörkret.

Även de nakna männen på Eugène Janssons målning ”Atleterna” från 1912 verkar vara på väg att förenas med atmosfären i sitt ensliga poserande och betraktande av världen.

”Kropp. Ideal, blick, frihet” lyckas belysa museets samling på ett mångbottnat och dynamiskt sätt. Utställningen ger besökaren en anledning att återvända, om så bara för att få se kärleksparet och fotograferna Marie Høegs och Bolette Bergs lekfulla studioporträtt från sekelskiftet 1900. I dessa bilder klär de två kvinnorna ut sig till ett konventionellt heteropar – en hoppingivande och kärleksfull form av kroppsaktivism, långt före sin tid.

Utställningen ”Kropp. Ideal, blick, frihet” visas på Göteborgs konstmuseum till och med den 17 januari. Den erbjuder en sällsynt möjlighet att se museets samling ur nya perspektiv, där kroppslighet, maktrelationer och blickar bildar en sammanhängande berättelse om hur vi ser på och uppfattar varandra genom konstens historia.