Ingela Ihrmans ”Nattens lekar” väcker ömhet och eftertanke på Bonniers konsthall

Ett stort fikon på två ben som mödosamt delar sig på mitten. En enorm prunkande kaktusblomma som slår ut. En fladdermus som tultar runt i buskarna och plockar bär. Det är omöjligt att värja sig mot Ingela Ihrmans performancekonst där hon klär ut sig till växter och djur – hennes verk kringgår helt enkelt vårt logiska tänkande och träffar direkt i känslocentrat.

På Bonniers konsthall pågår nu utställningen ”Nattens lekar”, med samma namn som det nya verk Ihrman skapat speciellt för konsthallen. En stor ligustersvärmare, upphängd i taket, cirklar runt i det stora rummet och krockar varje varv lätt med en artfrände som ligger på rygg, förmodligen död.

I verkligheten har dessa nattfjärilar en vingbredd på endast drygt en decimeter – knappast något som skulle väcka allmänhetens ömhetskänslor. Men i Ihrmans tappning, hundra gånger större än i naturen och tillverkad av papier-maché, textil och gamla cykelhjälmar, får insekten ett helt annat uttryck. Det lite taffliga men ändå hyfsat realistiska utförandet skapar en närhet och en levande känsla som får betraktaren att undra hur det egentligen står till med fjärilen på golvet.

Denna förmäga att besjäla det icke-mänskliga påminner om verk av bortgångne konstnären Peter Geschwind, som hade en liknande talang att få vardagliga föremål att kännas levande. Ihrmans blom- eller djurdräkter är inte hyperrealistiska kopior utan liknar snarare skapelser från ett väl utrustat pysselkalas. Nästan alltid sticker ett par ben ut, eller en hand som hjälper till med något.

Det är just denna antropomorfisering – förmänskligandet – som är kärnan i Ihrmans konstnärskap och som får oss att känslomässigt knyta an till hennes skapelser. Mekanismen liknar den som aktiveras när vi ser ett barn eller en apunge som släpar på ett gosedjur – en instinktiv ömhet väcks till liv.

Detta är särskilt intressant i en tid då samtidskonsten under lång tid dominerats av ett starkt fokus på innehåll snarare än form. Under flera decennier har estetiska frågor ofta fått stå tillbaka för politiska och teoretiska diskussioner. Den som vågade kritisera ett verk på estetiska grunder riskerade att bli anklagad för att missa det viktiga innehållet. Under denna period kunde mycket konst som egentligen var visuellt ointressant passera utan kritik eftersom ingen ville ifrågasätta det moraliska budskapet.

Ihrman representerar en annan riktning. Hon skulle kunna skapa konst om något så vardagligt som installation av skrivardrivrutiner och ändå göra det helt oemotståndligt. Detta betyder dock inte att hennes konst saknar djupare teman. Här finns finstämda undersökningar kring attraktionskraft, sårbarhet och förhållandet mellan inre och yttre på olika nivåer.

I utställningen finns exempelvis ett verk där ett gammalt klipp visas där naturfilmaren Jan Lindblad brottas med en anakonda i en sydamerikansk flod 1975. Mittemot projiceras Ihrmans rosa fantasibild av vad Lindblad skulle sett inuti ormen om han blivit uppäten – ett bokstavligt utforskande av relationen mellan insida och utsida.

Humor är ett annat viktigt element i Ihrmans konstnärskap, något som inte är överrepresenterat i samtidskonsten. I filmen ”Den fertila halvmånen”, uppkallad efter det bördiga området från Röda havet upp längs Levanten och ner mot Persiska viken, bär konstnären på ett stort veteax medan hon, utan något på underkroppen, kliver ut från ett vetefält och så småningom når fram till havet.

Scenen är både vacker och vemodigt humoristisk, med drag av en uråldrig rit mitt i en halländsk sensommar. Den är självutlämnande men utan att vara självupptagen – precis den typ av konst som hjälper oss att hantera livets sanningar utan att förgås. Som Friedrich Nietzsche uttryckte det: ”Vi har konsten för att sanningen inte ska störta oss i fördärvet.”

Ingela Ihrmans utställning ”Nattens lekar” visas på Bonniers konsthall i Stockholm fram till den 14 juni.