Ofta står det så stilla att man vrider sig i stolen i ”Lång dags färd mot natt”

I Eugene O’Neills klassiska drama ”Lång dags färd mot natt” på Kulturhuset Stadsteatern möter publiken en uppsättning som tyvärr inte lyckas fånga verkets emotionella djup. Föreställningen, som utspelas under en enda dag i familjen Tyrones liv, framförs med en påtaglig stelhet som hindrar dramat från att nå sin fulla potential.

Det som slår en betraktare är framförallt hur framförandet präglas av en märklig stumhet. Skådespelarna rör sig över scenen utan den levande interaktion som ett familjedrama av denna kaliber kräver. Kroppsspråket känns inövat snarare än organiskt, och replikerna levereras med en distans som gör det svårt för publiken att bli känslomässigt engagerad.

O’Neills verk från 1941, som är starkt självbiografiskt, kretsar kring en familj som slits sönder av missnöje, alkoholism och drogberoende. Pjäsen har blivit en hörnsten i modern dramatik just för sin förmåga att på ett skoningslöst sätt skildra mänsklig sårbarhet och familjetragedier. Tyvärr lyckas inte denna uppsättning förmedla dessa centrala teman med den kraft som verket förtjänar.

Kulturhuset Stadsteatern har tidigare varit känt för sina ambitiösa tolkningar av klassiska verk, ofta med en modern vinkel som gör dem relevanta för en samtida publik. I detta fall känns dock tolkningen osäker, som om ensemblen inte hittat ett gemensamt förhållningssätt till materialet.

En teaterproduktion kan ibland tappa energi över tid, särskilt när den spelats under en längre period. Det är möjligt att denna uppsättning har drabbats av detta fenomen – den framstår som en långkörare som förlorat kontakten med regissörens ursprungliga vision. Alternativt kan den ännu vara ofärdig, i behov av fler repetitioner för att hitta det flöde som krävs för att bära fram handlingen på ett trovärdigt sätt.

Scenografin, som vanligtvis är en av Kulturhuset Stadsteaterns styrkor, lyckas inte heller fullt ut skapa den klaustrofobiska atmosfär som behövs för att förstärka familjens instängdhet och frustration. Rummen känns statiska och förmedlar inte den tyngd av historia och hemligheter som O’Neills text antyder.

I en tid då psykisk ohälsa, beroendeproblematik och familjedynamik diskuteras mer öppet än någonsin, hade en nytolkning av ”Lång dags färd mot natt” kunnat erbjuda en värdefull spegling av samtida problem genom ett historiskt prisma. Denna möjlighet förblir dock outnyttjad i den nuvarande uppsättningen.

Kulturhuset Stadsteatern har under senare år befäst sin position som en av Sveriges viktigaste kulturinstitutioner, med produktioner som både utmanat och engagerat publiken. Detta gör det särskilt förvånande att se en uppsättning som känns så pass osäker i sitt uttryck.

Trots bristerna finns det glimtar av potential i föreställningen. I enstaka scener skymtar den intensitet och sanning som O’Neills text innehåller. Dessa ögonblick är dock för få för att lyfta helheten till den nivå som både publiken och verket förtjänar.

För teaterintresserade är ”Lång dags färd mot natt” ett verk som många vill se, oavsett tolkning. O’Neills mästerverk har en sådan tyngd att även en mindre lyckad uppsättning kan erbjuda insikter om mänskliga relationer och livets skörhet. Dock är det synd att denna produktion inte lyckas ta tillvara på verkets fulla dramatiska kraft.

Kulturhuset Stadsteaterns utmaning framöver blir att antingen vitalisera den befintliga uppsättningen eller att erkänna dess brister och kanske till och med överväga en nypremiär med förnyad regi. För att göra O’Neills tidlösa drama rättvisa krävs både teknisk skicklighet och emotionell äkthet – två kvaliteter som tyvärr saknas i den nuvarande produktionen.

Förhoppningsvis kan teatern återfinna den konstnärliga skärpa som gjort den till en av landets främsta scener, och som publiken med rätta förväntar sig när de besöker Kulturhuset Stadsteatern för att uppleva ett av dramatikens mest betydelsefulla verk.