Ovanligt otäckt mammamonster med erotisk blick på barnet

Efter årtionden i den svenska litteraturen vet vi nu att en debutroman inte nödvändigtvis behöver utspela sig i en sömnig förort med en protagonist som brottas med identitetsfrågor. Ibland möter vi berättelser som tränger sig på med oväntad intensitet, som skildrar relationer så destruktiva att de nästan inte går att titta bort ifrån.

I denna nya och anmärkningsvärt intensiva debutroman möter vi en kvinna i fritt fall. Hon är karaktären som många författare skulle tveka att skapa – någon vars handlingar korsar gränser och vars relation till ett barn utvecklas till något djupt problematiskt. Hon griper tag i barnet, håller honom som om han vore en flytande planka i ett världs träsk där hon själv håller på att sjunka.

Det är en relation som aldrig kan beskrivas som sund. Tvärtom är den genomsyrad av en typ av beroende och manipulation som läsaren instinktivt känner obehag inför. Men det är just i detta gränsland som debutanten visar sin litterära styrka – förmågan att skildra det obehagliga med sådan precision att det blir omöjligt att lägga ifrån sig boken.

Berättelsen väcker ofrånkomligen frågor om vuxnas ansvar gentemot barn och om de subtila maktspel som kan utvecklas i relationer där den ena parten är sårbar. I tider när samhällsdebatten allt oftare handlar om barns rättigheter och skydd får denna roman en särskild resonans.

Det finns en råhet i prosan som påminner om vissa av de stora skandinaviska författarna – det finns ekon av både Per Olov Enquist och Hanne Ørstavik i hur författaren vågar utforska de mörkare sidorna av mänsklig interaktion. Men trots dessa influenser står romanen stadigt på egna ben med en distinkt röst.

Romanens styrka ligger i hur den undviker enkla moraliska domar. I stället observerar den, skildrar och låter läsaren själv känna vikten av det som utspelar sig. Detta är en bok som litar på sin läsares intellektuella och emotionella kapacitet, som inte serverar färdiga tolkningar.

Språkligt rör sig texten mellan det kliniskt exakta och det poetiskt laddade. Meningar kan vara korta och konstaterande för att i nästa stycke blomma ut i metaforer som etsar sig fast. Det finns en rytm i prosan som skapar en nästan hypnotisk effekt, vilket förstärker känslan av att man som läsare dras in i något man inte helt kan kontrollera.

Barnets perspektiv, som vi bara får glimtar av genom kvinnans filter, blir ett kraftfullt stilgrepp. Vi ser hur barnet gradvis formas av relationen, hur gränser suddas ut och nya, oroande mönster etableras. Det är en subtil skildring av hur makt kan utövas även i de mest vardagliga situationerna.

Romanen väcker också frågor om kvinnliga protagonisters handlingsutrymme i samtida litteratur. Här finns ingen ambition att skapa en sympatisk eller ens förståelig huvudperson. I stället presenteras en kvinna vars handlingar är djupt problematiska men ändå mänskliga i sin komplexitet.

Debutromaner brukar ofta präglas av en viss försiktighet, en tendens att hålla tillbaka. Här finns inget av detta. Istället möter vi ett självförtroende i berättandet som är ovanligt för en förstagångsförfattare. Det finns en teknisk skicklighet som lovar gott för framtiden, oavsett vilka teman som kommer att utforskas härnäst.

Det är svårt att prata om njutning när man läser en bok med så svårt innehåll, men det finns en litterär tillfredsställelse i att se en författare som så skickligt navigerar i emotionellt komplicerade vatten. Detta är inte en bok som underhåller, utan en som utmanar och kanske till och med förändrar sin läsare.

I en tid när mycket av litteraturen tenderar att landa i trygga, förutsägbara mönster står denna roman ut som något riskfyllt och därför också uppfriskande annorlunda. Den kan mycket väl bli en av årets mest omdiskuterade debutromaner, inte för att den är behaglig att läsa, utan för att den är omöjlig att glömma.