Payam Moula: Övervakningskameror och läxhjälp är båda del av vår syn på det goda hemmet

I dagens Sverige har debatten om utsatta områden och socialdemokratins vägval fått ny näring genom en uppmärksammad artikel i Dagens Nyheter. Diskussionen berör grundläggande frågor om hur samhället ska hantera sociala utmaningar och vilken riktning politiken bör ta.

Frågan ”Vilka är dagens svenska styvbarn?” som lyftes av Jenny Andersson i DN väcker viktiga tankar om samhällets ansvar. Andersson pekar ut hundratusentals barn och unga som växer upp i utsatta områden som vår tids bortglömda grupp. Dessa unga möter, med Nicolas Lunabbas ord, ”en framtid som bryter ner dem, krossar deras drömmar och ambitioner, deras självkänsla och kroppar”.

Debatten kretsar särskilt kring socialdemokratins utveckling. Partiets förnyelse med hårdare kriminalpolitik, mer restriktiv migrationspolitik och en offensiv mot parallellsamhällen kritiseras av Andersson som menar att detta är ett avsteg från partiets historiska värderingar. Hon förespråkar istället en återgång till 1920-talets folkhemstanke.

Men vad var egentligen lärdomen från denna historiska period? Statsvetaren Sheri Berman identifierar två avgörande framgångsfaktorer: idén om demokratins företräde över marknader och kapitalintressen, samt gemenskapen – folkhemmet som ett socialt, moraliskt och politiskt projekt.

Dessa ideal har dock delvis övergivits längs vägen. En frihetlig vänster har vuxit fram som betonar att individen bör skyddas mot staten och att kollektivets intresse aldrig får överordnas individens rättigheter. De traditionella skötsamhetsidealen inom arbetarrörelsen avfärdas som förlegade. Men detta perspektiv möter motstånd från dem som menar att en demokrati utan befogenheter och kontroll riskerar att falla isär, och att politik utan verklig kraft blir rent symbolisk.

Ett konkret exempel på denna spänning är MKB fastighetsförvaltnings utvecklingsplan för Rosengård som presenterades 2024. Den innehåller förslag som fritidsaktiviteter, läxhjälp och ungdomsjobb – men även mer kontroversiella åtgärder som övervakningskameror, narkotikahundar i gemensamma utrymmen, taggsystem och sensorer, böter för misskötsel samt förbud mot utomstående som ”hänger” i trapphus.

Det anmärkningsvärda är att dessa striktare åtgärder inte primärt var politikernas krav – de kom från föräldrarna själva. Detta visar hur omsorg om hemmet kan se ut när den formuleras av människor som faktiskt lever i dessa områden, vilket utmanar förenklade föreställningar om vad som utgör progressiv politik i praktiken.

Diskussionen belyser ett grundläggande dilemma i socialdemokratins nutida identitet: hur ska partiet balansera sin historiska vision om folkhemmet med dagens komplexa verklighet i utsatta områden? Samtidigt väcker det frågor om hur vi definierar omsorg – är det att tillåta mer övervakning och kontroll, eller att återgå till traditionella välfärdsåtgärder?

I artikeln framförs tydligt ståndpunkten att barn och ungdomar som inte missköter sig inte ska utvisas, och att samhället inte bör betala återvandringsbidrag till integrerade personer. Högernationalism beskrivs som något som måste bekämpas. Samtidigt förmedlas budskapet att ”i det goda hemmet finns varken kelbarn eller styvbarn” och en vision om ett Sverige utan utsatta områden.

Debattens kärna handlar ytterst om vilken väg som faktiskt leder dit – en återgång till folkhemmets historiska principer, eller en moderniserad version anpassad till 2020-talets utmaningar med parallellsamhällen och segregation? Och vems röster bör väga tyngst när dessa strategier utformas – teoretikernas eller de som lever mitt i verklighetens utmaningar?