Peter Englund: Det ryska hamrandet fortsätter – men tiden och siffrorna står inte på deras sida

Kriget i Ukraina: När utnötningens logik börjar vända

Fält koppärriga av kratrar. Ett klotter av tegel där en by låg. Tomma, döda städer. Lortiga skyttegravar. Stympade trädstammar i stället för skogar. Högar med kroppar: halvnakna, sönderfallande, vridna, övergivna av alla utom råttorna. Allt i brungrå monokromer. Så här såg det ut på västfronten för över 100 år sedan, så här ser det ut vid fronten i Ukraina i dag.

Även det första världskriget skulle bli en snabb affär. ”Hem innan löven faller.” Även det kriget sprang ur önsketänkande, lättsinniga beslut, usla kalkyler. Tre–fyra veckor skulle invasionen av Ukraina ta. Tre dagar, trumpetade de mest självsäkra ryska hökarna. Även västliga experter förutspådde, motvilligt, ett snabbt avgörande. Den 11 januari i år var det datum då den fullskaliga ryska invasionen varat längre än den sovjetiska kampen mot Nazityskland; den 10 juni kommer den ha pågått längre än det första världskriget.

Precis som det första världskriget förvandlades Ukrainakriget, efter en första rörlig fas, till det mest förödande och korkade typ av krig som tänkas kan: utnötningskrig. I ett sådant finns liten plats för finess eller precision. Allt handlar om att hamra och hamra, och om att härda ut. Kriget förfaller till en resurstävling – och inte bara mellan direkt inblandade. Ukraina stöttas av EU, som har tre gånger så stor befolkning som Ryssland och tio gånger så stor BNP. Å andra sidan står Kina Ryssland bi, på inget vis lika direkt, men med stor ekonomisk och teknologisk tyngd. Ukraina är för starkt för att förlora, Ryssland är för svagt för att vinna. Men nu, när kriget går in på sitt femte år, ser balansen slutligen ut att tippa över till Putins nackdel.

Ukraina befinner sig mitt i en akut energikris till följd av ryska luftangrepp. Under 2025 var det bara undantagsvis som antalet missiler per dag understeg 100, samtidigt som det förekom 42 räder med över 300 missiler – några så stora som över 700 missiler. Antalet civila offer ökade med 30 procent: 2 400 döda, knappt 12 000 skadade. Nästa robot kan träffa din stadsdel, ditt kvarter, ditt hus. Appen varnar. Alla kan regeln: hinner du ej ner i källaren, se då till att ha åtminstone två väggar mellan dig och gatan.

Runt 70 procent av Ukrainas kraftverk är nu utslagna. Samtidigt har det varit kallt, tidvis neråt 20 minusgrader. Landets el är nu till 40 procent importerad från Europa; en betydande del, pikant nog, från Ungern. Vattenledningarna fryser. Toaletterna fungerar inte. Människor går påbyltade inomhus, sover i campingtält inne i utkylda lägenheter, lagar mat på stormkök.

Det finns åtskilliga reservkraftaggregat och fler anländer från väst varje dag. Problemet är dock att de olika typerna av utländska system är så många och installationsteknikerna är så få. Folk är trötta, livet är tungt, men det fortsätter. Barnen har lekt mycket i snön de sista månaderna, de äldre har lärt sig att umgås utomhus, de unga att rejva under bar himmel. När detta läses har de första plusgraderna kommit till Ukraina, och med dem känslan av att kanske ha det värsta bakom sig.

Ett annat bekymmer: den ukrainska armén lider brist på folk. Fronten är glest besatt, ibland med kanske tio man per kilometer. När den ryska armén gör någon större inbrytning verkar det ofta handla om att de funnit en oväntat stor lucka i linjerna.

Ukraina har värnplikt, men inkallandet går trögt. Män under 25 är undantagna och deserteringar är ett stort problem. I januari 2025 hade cirka 200 000 ukrainska soldater lämnat sina enheter. I oktober slogs ett dystert rekord: då registrerades 21 602 nya fall av desertering.

Mötet med frontens verklighet kan chocka de starkaste. Villkoren i skyttegravarna är inte sällan vidrigare än de som gällde 1914–18. Huvudorsaken är just drönarna. De orsakar uppåt 70 procent av alla förluster. Drönarna kan flyga runt bland träd, in i skyddsrum, genom kulvertar, söka sig fram från rum till rum i ett hus, leka katt-och-råtta med enskilda soldater. Vid en direktträff uppstår ett litet grått moln av rök och små rivna stycken av utrustning, tyg och människa.

Drönarna kan se minsta rörelse på kilometers håll. De har ofta värmekameror, vilket innebär att mörkret ej längre skyddar. De kan nå miltals bak motståndarens linjer, vilket gör det svårt att få fram förnödenheter och evakuera sårade. Soldaterna fruktar få ljud mer än deras orena skrik i falsett.

Ukraina har problem. Men Rysslands problem är större. Militärt går det inte bra. Den ryska armén är piskad att anfalla i ett läge då tekniken gjort det så mycket lättare att försvara, och de ukrainska soldaterna kämpar med förtvivlans mod.

Den ryska ledningen har allt glömt och inget lärt. Dödlinjer proklameras och bryts, proklameras igen. Fixeringen vid namn på kartan är total. Enorma resurser sätts in för att ta orter utan strategiskt värde. Om ännu ett anfall går i stöpet föser man bara ut nya soldater i samma riktning att slaktas ner i ett öppet ingenmansland. Allt detta resulterade 2025 i kolossala ryska förluster. Tappet låg på mellan 415 000 och 480 000 man. Förlusterna var också i stigande, med ett crescendo på runt 30 000 döda i december.

Under Sovjetunionens tio år av harvande i Afghanistan – ett fiasko som bidrog till kommunismens fall – stupade totalt cirka 20 000 man. Nu tappar ryska armén mer på en månad.

Läget börjar bli ohållbart. Inte för att offren berör Putin och hans sykofanter. Precis som 1916 års generaler är de fångade i utnötningskrigets idiotlogik: hamra på bara. Det är ohållbart för att förlusterna överstiger nyrekryteringarna. Under 2025 gick nyrekryteringen ner, kanske med så mycket som 25 procent, särskilt framåt slutet av året.

De som nu skriver på kontrakt är också märkbart äldre, befinner sig i sämre skick, fysiskt och psykiskt. En anonym tjänsteman klagar: ”De har ingen utbildning, ingen erfarenhet, ingen motivation. Ingenting.” Fängelserna fortsätter att vara regimens stora rekryteringskälla.

Det är också ohållbart för att förlusterna inte står i proportion till vinsterna. Den stora offensiv ryssarna startade framåt sommaren 2025, och som man fortsatt pumpat upp med manskap, utrustning och fasta direktiv, har gett ytterligare knappt 1 procent av Ukrainas territorium. Fortsätter det i samma manér, skulle det ta den ryska armén fem år och fyra miljoner man i förluster bara för att vinna kontroll över de områden man redan hävdar är ryska.

En annan faktor är att en viktig typ av krigsmateriel börjat sina. De kolossala förråd av gammal sovjetisk materiel från kalla kriget som man kunnat leva på så länge har nu börjat ta slut, och nyproduktionen täcker inte på långa vägar förlusterna.

Ekonomiskt börjar situationen också bli ohållbar. Intäkter från exporten av olja och gas var länge en hörnsten i ryska statskassan, men ukrainska luftanfall och framför allt utökade sanktioner har nu börjat bita ordentligt. Dessa inkomster var i januari runt 50 procent lägre än året innan. Storköpare som Turkiet och Indien tackar allt oftare nej. Rabatterna är rekordstora.

De fossila intäkterna stod redan 2025 för bara 25 procent av budgeten. Resten måste täckas på annat sätt, framför allt med skatter. De har höjts tre år i rad nu. Detta drabbar en ekonomi som till följd av kriget redan är gravt obalanserad, med en militärindustri som kör så det ryker och en civil sektor som vacklar och krymper. Den totala industriproduktionen visade i november negativa tal.

Under 2025 ökade företagskonkurserna med 15 procent, antalet olönsamma företag med 16 procent, mängden obetalda löner med 130 procent. Rysslands ekonomi är stagnerad. Under 2026 hotar recession.

Budgetunderskottet för 2026 är rekordstort, 450 miljarder dollar. En rekordstor andel av statsbudgeten är anslagen till krigsmakten och säkerhetsorganen: 47 procent. (Och enligt den tyska underrättelsetjänsten är de verkliga utgifterna cirka 60 procent högre.) Sökandet efter nya finansieringsmetoder andas viss desperation.

Den ryska ekonomin har fastnat i vad Alexandra Propenko, tidigare rådgivare i Rysslands centralbank, kallar dödszonen. Någon omedelbar kollaps är ej att vänta, men ej heller någon återhämtning. Putins krig har försatt Ryssland i ett negativt ekvilibrium: systemet hålls ihop för stunden men till priset av dess framtid.

Så Putin fortsätter. Som alla tyranner livrädd för allt som liknar ett militärt nederlag. Som alla utnötningskrigare fångad i en kognitiv loop, hamrande envist, fantasilöst, i hopp om att någon eller något ska ge vika. Trots att han på fyra år inte kommit ett enda steg närmre sitt slutmål: ett ryskstyrt Ukraina, ett tillbakarullat NATO. Trots att det i regel är just krig som för imperier från oövervinnerlighet till sönderfall. Trots att de framtida riskerna bara växer. Trots att tiden och siffrorna inte längre är på hans sida. Hamra, hamra, hamra.