Georges de la Tours mästerverk lyser upp mörkret i Paris

I Paris pågår just nu en unik utställning på det anrika Musée Jacquemart-André vid Boulevard Haussmann. Utställningen ägnas åt 1600-talsmålaren Georges de la Tour, en konstnär vars intima skildringar av människor i mörker och tystnad har blivit oumbärliga för vår förståelse av denna tidsperiod. Med endast ett 40-tal överlevande verk är utställningen relativt liten, men den erbjuder besökare en sällsynt möjlighet att se över 30 av dessa ovärderliga konstverk samlade på en plats.

Bland mästerverken finns ”Kvinnan med loppan” och ”Den nyfödda”, men det är kanske ”Maria Magdalenas botgöring” som främst fångar besökarens uppmärksamhet. Tavlan visar en ensam kvinna sittande vid ett bord i mörkret med huvudet vilande i ena handen, medan den andra fingrar vid ett kranium. Framför henne står en spegel. Kvinnans ansikte uttrycker en komplex blandning av bestörtning och insikt.

Det som gör tavlan så fängslande är inte bara det existentiella motivet utan även de la Tours karakteristiska hantering av ljuset – det mjuka, varma skenet som kastar sin glöd över scenen. Betraktaren frågar sig: Vad ser egentligen kvinnan i spegeln? Är det kraniets reflektion, en påminnelse om livets ändlighet? Eller är det något annat, en sanning som endast uppenbaras för henne?

Georges de la Tour beskrivs ofta förenklat som en fransk målare, men det är mer korrekt att placera honom i hertigdömet Lorraine, ett självständigt område som under medeltiden var en del av det Heliga Romerska Riket. Lorraines strategiska position mellan fransk, tysk, nederländsk och italiensk kultur gjorde regionen till en smältdegel för olika konstnärliga influenser.

Det var i denna miljö som de la Tour utvecklade sitt konstnärskap. Till skillnad från många av sina samtida var han ingen äventyrare – han tillbringade större delen av sitt liv i provinsstaden Lunéville, inte långt från sin födelseby. Trots detta absorberade han inflytande från både nederländskt genremåleri och italiensk senrenässans, särskilt Caravaggios dramatiska chiaroscuro-teknik, om än sannolikt genom indirekta källor.

De la Tours tidiga produktion från 1620-talet och framåt kännetecknas av vardagliga scener med tydligt narrativ, som ”Spådamen” och ”Kortfuskaren”. Dessa verk, som ofta utspelar sig i dagsljus, saknar den subtila komplexitet och raffinerade ljusspel som skulle komma att definiera hans senare karriär.

En dramatisk vändpunkt i de la Tours liv kom i slutet av 1630-talet när Trettioåriga kriget nådde Lorraine. År 1638 brändes stora delar av Lunéville ner av svenska trupper. I förödelsen förlorade de la Tour inte bara sitt hem och sin ateljé utan också omkring hälften av sin dittillsvarande produktion. Detta förklarar varför så få av hans verk har överlevt till vår tid.

Efter att ha flytt till Nancy återvände de la Tour och hans familj några år senare till ett ödelagt Lorraine. Paradoxalt nog var det under denna traumatiska period, på 1640-talet, som hans konstnärskap nådde sin höjdpunkt.

Två faktorer tycks ha bidragit till denna konstnärliga utveckling. Dels upptäcktes de la Tour av den franska eliten – år 1639 utnämndes han till kunglig målare av Ludvig XIII och fick beställningar från inflytelserika personer som kardinal Richelieu. Dels tycks krigets fasor ha transformerat hans konstnärliga vision.

I hans senare verk råder ständigt natt. Ljuset – ofta från ett stearinljus eller glödande kol – blir den centrala metaforen, symboliserande sanning, kunskap och hopp mitt i mörkret. Scenerna är intima, poetiska och stillsamma. Trots att många av dessa målningar har religiösa motiv, saknar de konventionell religiös rekvisita som glorior och kors, vilket gör dem tillgängliga även för en modern, sekulariserad publik.

Man kan tolka de la Tours senare verk som en blick mot en framtid bortom krigets fasor, kanske till och med som en förkänsla av upplysningstidens förtröstan på sanningens kraft. Denna ljusare framtid fick han dock aldrig själv uppleva. Som ett tragiskt efterspel till kriget svepte epidemier genom regionen, och Georges de la Tour dog tillsammans med sin familj i januari 1652.

Utställningen på Musée Jacquemart-André erbjuder en sällsynt möjlighet att uppleva dessa mästerverk samlade. För besökaren räcker det med att betrakta några få av dessa extraordinära målningar för att förstå de la Tours unika plats i konsthistorien – en konstnär som fångade ljusets kraft mitt i ett sekel präglat av mörker och lidande.