Petra Gipp: ”Jag minns min pappas mardrömsskrik på nätterna”

I arkivens skugga: Petra Gipp gestaltar flyktens traumatiska arv

När Petra Gipp gick förbi Stasis gamla kontor i Berlin väcktes en tanke som länge legat och grott. Hennes far, som flytt från DDR under dramatiska omständigheter, hade endast delat fragment av sin historia. Efter hans bortgång bestämde sig Gipp för att utforska detta trauma som präglat hennes uppväxt.

”Jag är uppvuxen med pappas trauma och hade länge tänkt på att gestalta det, men jag var otroligt rädd för att ’störa’ vår relation,” berättar Gipp. ”Jag hade starka minnen av att väckas av hans mardrömsskrik på nätterna. Samtidigt såg jag hans generositet gentemot andra långväga resenärer på mina föräldrars motell i Ängelholm.”

Det var en inbjudan från Landskrona konsthall som blev startskottet för projektet. Platsen hade en särskild betydelse – konsthallen ligger intill Citadellet där hennes far togs emot efter sitt andra vådliga flyktförsök över Östersjön 1949 i en liten båt.

Med material från tyska, ryska, danska och svenska arkiv påbörjade Gipp en resa i sin fars fotspår. Hon besökte platser där han bott och gömt sig, suttit i fängelse och utsatts för tortyr. ”Jag färdades genom hans landskap, konkret med bil genom forna DDR, Västtyskland och Danmark, men också genom sökandet i den stora tystnad som öden likt hans ofta bär,” förklarar hon.

Utställningen består av elva gestalter gjutna i hårdgips, sammanlagt 2,7 ton tunga. De installerades på plats i konsthallen och bär sina personliga flyktingöden genom avtryck, spår och hålrum. För Gipp var det viktigt att utställningen inte bara handlade om hennes fars flykt, utan om en större tematik – ett kollektivt minne av förlorade liv och nya början.

”De kraftfullt närvarande kropparna gestaltar tystnaden och avsaknaden av svar som arkiven inte kunde ge,” säger Gipp. Utöver skulpturerna innehåller utställningen en film och ett ljudverk som utvidgar berättelsen.

Den fragmentariska filmen från Gipps resa blev ett slags ögonvittne som skapade en dialog med skulpturerna. I ljudverket utvecklas de stora frågorna om flykt, förlust och frihet, baserat på ett fyra timmar långt samtal med prästen Lena Sjöstrand och arkitekten Johan Linton. Verket kopplar även till flyktingkrisen 2015 och dagens migrationspolitik, vilket ger utställningen en aktuell samhällskontext.

Landskrona konsthalls unika glasarkitektur spelade en viktig roll för upplevelsen. ”Det är tveklöst Sveriges finaste konsthall, med grönskan och ljuset både utifrån parken och inifrån den japanska trädgården. Här finns en öppenhet mot omvärlden,” säger Gipp.

Konsten har alltid funnits närvarande i Gipps liv. Med en svenskfinskrysk släkt där både målare och författare ingått, sökte hon sig tidigt till konstnärliga utbildningar. Det var dock först på Kunstakademiet i Köpenhamn, avdelning Bygningskunst, som hon fann sin riktning. Under professor Peter Bjerrums ledning utvecklade hon sitt uttryck med den gjutna, skulpturala formen som utgångspunkt.

”På Kunstakademiet insåg jag att det inte finns någon skarp gräns mellan arkitektur och konst, att det snarare handlar om skala och volym,” berättar hon.

Utställningen har nu flyttats till Vandalorum i Värnamo, en plats som också har personlig betydelse för Gipp. ”Min pappa bodde sina sista år i skogen nära Vandalorum, så de gjutna kropparna stannar till ett tag i närheten av hans glänta,” säger hon.

Arbetet med utställningen har inte avslutats. Gipp har påbörjat en resa genom de flyktingförläggningar där hennes far vistades, från Landskrona via Gottröra till Gällivare. I Riksarkivet finns spår efter tusentals liknande öden – människor som kämpat för att finna en plats i ett nytt land.

Projektet har hyllats som ”en stramt vacker, poetisk och tankeväckande utställning” och ”en gripande sorgesång med stark resonans i vår tid om hur tortyr, flykt och svår förlust påverkar livet på en ny plats på jorden.”

För Petra Gipp har arbetet varit både personligt och konstnärligt betydelsefullt. Genom konsten har hon kunnat närma sig det som arkiven inte förmått berätta, och samtidigt skapat ett universellt vittnesmål om flyktens konsekvenser som känns angeläget än idag.