Pressat läge för scenkonsten visar rapporter: ”Pengarna har stått still i flera år”

Teatrar i ekonomisk kris efter utebliven statlig uppräkning

Den svenska teatervärlden befinner sig i en allt djupare ekonomisk kris. Sedan 2024 har staten upphört med att räkna upp bidragen till landets teatrar i takt med inflationen, vilket nu får konkreta konsekvenser för verksamheterna runt om i landet. Personalneddragningar och färre uppsättningar blir allt vanligare när teatrarna tvingas till hårda prioriteringar.

Enligt två nyutkomna rapporter är läget mycket ansträngt. Teatrarna, som redan före denna förändring kämpade med snäva marginaler, har nu hamnat i en situation där de ekonomiska förutsättningarna inte längre räcker till för att upprätthålla verksamheten på tidigare nivå.

Riksteatern, som ansvarar för scenkonst i hela landet, har tvingats se över sin organisation. Deras turnerande verksamhet, som traditionellt nått ut till mindre orter där kulturutbudet är begränsat, har skurits ned med närmare 15 procent jämfört med föregående år.

”Vi står inför svåra val varje dag. Ska vi prioritera bredd eller djup? Nå ut till fler platser med färre föreställningar, eller koncentrera oss på ett fåtal produktioner som kan hålla högsta kvalitet?” säger en representant från en av landets regionteatrar som vill vara anonym.

Särskilt hårt drabbade är de fria teatergrupperna som saknar fast scen och ofta arbetar med mindre marginaler. För dem innebär den uteblivna uppräkningen att projekt som planerats under lång tid nu måste ställas in eller kraftigt reduceras. Flera grupper vittnar om att de tvingats säga upp personal eller övergå till att enbart arbeta med projektanställningar.

Kulturrådet, som fördelar statens bidrag till teatrarna, bekräftar den allvarliga situationen. I sin senaste rapport konstaterar de att antalet produktioner minskade med cirka 12 procent under första halvåret 2024 jämfört med samma period föregående år. Samtidigt har antalet anställda inom scenkonsten minskat med cirka 8 procent.

I Stockholm, där koncentrationen av teaterinstitutioner är störst, märks krisen tydligt. Även större etablerade teatrar som Dramaten och Stadsteatern har tvingats till åtstramningar, även om de fortfarande har bättre förutsättningar än många mindre aktörer.

”Det är en utveckling som oroar oss djupt,” säger Anna Serner, tidigare VD för Svenska Filminstitutet och nu kulturpolitisk debattör. ”När teatrarna tvingas producera färre föreställningar och anställa färre skådespelare, regissörer och tekniker får det långtgående konsekvenser för hela branschen. Det handlar inte bara om arbetstillfällen utan om vår gemensamma kulturella infrastruktur.”

Samtidigt har även kommunala och regionala bidrag till teatrarna i många fall stagnerat, vilket förvärrar läget ytterligare. Detta skapar en dubbel press på institutionerna, där statens uteblivna uppräkning kombineras med lokala ekonomiska utmaningar.

Teaterförbundet har tillsammans med andra branschorganisationer vänt sig till kulturministern med en uppmaning om att återinföra uppräkningen. De pekar på att teatrarna spelar en viktig roll inte bara som kulturförmedlare utan även som arbetsgivare och tillväxtfaktorer i sina regioner.

”En teater i en mindre stad genererar ofta betydande indirekta intäkter för restauranger, hotell och annan service i närområdet. När teaterverksamheten krymper påverkas hela det lokala näringslivet,” framhåller de i sitt uttalande.

Kritiker av den nuvarande kulturpolitiken menar att den uteblivna uppräkningen är ett uttryck för en bristande förståelse för kulturens villkor. De pekar på att teatrar, till skillnad från många andra verksamheter, har begränsade möjligheter att effektivisera sin verksamhet utan att det går ut över den konstnärliga kvaliteten.

Kulturminister Parisa Liljestrand (M) har tidigare försvarat beslutet med hänvisning till det ansträngda statsfinansiella läget, men har samtidigt utlovat en översyn av bidragssystemen för att skapa mer långsiktigt hållbara villkor för kultursektorn.

Medan denna översyn pågår står många teatrar inför akuta ekonomiska utmaningar. Flera har inlett dialoger med sponsorer och privata finansiärer, men det är osäkert om detta kan kompensera för de minskade statliga anslagen.

För publiken kan konsekvenserna bli märkbara redan under kommande säsong, med ett minskat utbud och högre biljettpriser på många scener runt om i landet.