Raye tar i från tårna på nya albumet

Det brittiska popmeteoren Raye fortsätter sin framgångsresa med sitt andra album, som blandar själfull retrokänsla med storslagna ambitioner. Den 28-åriga artisten, som gått i samma prestigefyllda BRIT School som storheter som Adele och Amy Winehouse, presenterar nu ”This music may contain hope” – ett album med tydliga intentioner att inspirera och stödja lyssnare genom livets utmaningar.

Albumet visar från första spåret Rayes förmåga att växla mellan olika uttryck. Lyssnaren tas med på en vinglig promenad i Paris i en talad inledning, innan musiken blommar ut i den dramatiska balladen ”I will overcome”. Mot en mäktig orkesterbakgrund levererar Raye ett kraftfullt budskap om att övervinna svårigheter, samtidigt som hon med en viss ironi konstaterar: ”Funny some people say I remind them of Amy” – en anspelning på sin framlidna skolkamrat Amy Winehouse.

Influenserna på albumet är tydliga – storbandsjazz, kabaretmusik och klassisk soul samsas i en ljudbild som både känns nostalgisk och samtida. Detta är särskilt framträdande i samarbetet med soulgiganten Pastor Al Green på låten ”Goodbye Henry”, där den kyrkliga atmosfären förstärker albumets högljudda och expansiva karaktär.

Men trots de genomgående höga ambitionerna är det i den enklare, mer lekfulla låten ”Where is my husband!” som Raye verkligen skiner. Singeln, som nådde förstaplatsen på de brittiska listorna, har en omedelbar charm med sitt energiska blåsarrangemang. Den för tankarna till 00-talets klassiska soulinfluerade hitlåtar som Beyoncés ”Crazy in love” och Ameries ”1 thing” – ett bevis på Rayes förmåga att navigera mellan olika tidsepoker i musikhistorien.

Albumets omfattande längd – hela 17 spår – visar sig dock vara en utmaning. De storskaliga ambitionerna och den intensiva ljudbilden som präglar stora delar av albumet gör att energin ibland sviktar. Ironiskt nog skulle Raye kanske nå högre höjder om hon ibland vågade ta ett steg tillbaka från det maximalistiska uttrycket.

Rayes musikaliska samhörighet med andra framstående brittiska artister är påtaglig. Hennes vänskap med den prisbelönta Olivia Dean, ytterligare en framgångsrik alumn från BRIT School, avspeglas i deras liknande musikaliska uttryck. Detta visar hur denna Londonbaserade musikskola, finansierad av musikindustrin sedan starten 1991, fortsätter att producera artister som både hyllas av kritiker och toppar listorna.

Utbildningsinstitutionen BRIT School har sedan grundandet visat sig vara en lönsam investering för musikbranschen, med en imponerande lista alumner som gjort avtryck på den globala musikscenen. Raye befäster nu sin position bland dessa framgångsrika namn, även om hennes musikaliska resa fortfarande är i ett relativt tidigt skede.

”This music may contain hope” representerar både Rayes artistiska vision och ambition. Albumet vittnar om en artist som söker efter sin plats i en tradition av kraftfulla brittiska röster, samtidigt som hon försöker etablera sitt eget personliga uttryck. Trots att hon ibland riskerar att drunkna i sina egna storslagna visioner, finns det gott om ögonblick där hennes talang lyser igenom och visar varför hon är en av Storbritanniens mest intressanta musikröster just nu.