Rebecka Kärde: Hos László Krasznahorkai kämpar individen förgäves i ett riggat system

László Krasznahorkai tilldelas Nobelpriset i litteratur

Den ungerske författaren László Krasznahorkai har efter många års spekulationer till slut tilldelats Nobelpriset i litteratur. Krasznahorkai, känd för sina snåriga meningsbyggnader och dystra miljöer, är ett namn som länge cirkulerat i Nobelprissammanhang.

För många filmentusiaster blev Krasznahorkai först känd genom den ungerske regissören Béla Tarrs filmer som ”Karhózat” (1988), ”Werckmeister harmóniák” (2000) och den sju timmar långa ”Sátántangó” (1994). Samtliga bygger på Krasznahorkais manus eller romaner.

Krasznahorkais prosa kännetecknas av extremt långa meningar, vilket särskilt märks i hans senaste roman ”Herscht 07769” från 2021, som nyligen översattes till svenska och i princip består av en enda mening. Hans stil påminner mer om författare som Claude Simon eller Thomas Bernhard än om förra årets Nobelpristagare Jon Fosse, vars prosa är kargare och mer repetitiv. Trots de tunga temana är Krasznahorkai också en stor humorist som använder det absurda för att visa på en värld där ”Gud är död”.

Född 1954 i en judisk medelklassfamilj i sydöstra Ungern växte Krasznahorkai upp under kommunistiskt styre efter Sovjetunionens ockupation av landet efter andra världskriget. Denna bakgrund av efterkrigstidens paranoia och fattigdom genomsyrar hans tidiga verk. Debutromanen ”Satantango” från 1985 (på svenska 2015) utspelar sig på ett övergivet kollektivjordbruk och skildrar fattiga bönder som manipuleras av mystiska figurer från säkerhetstjänsten. Strukturen efterliknar tangons sex steg framåt, sex steg bakåt – en symbolik för hur systemet ständigt triumferar över individen.

I samma anda är ”Motståndets melankoli” (1989, på svenska 2014) där ett litet karpatiskt samhälle drabbas av kaos när ett cirkussällskap anländer med en uppstoppad val som enda attraktion, vilket slutar i våld och anarki. Ett återkommande tema i Krasznahorkais författarskap är konfrontationen mellan humanitet och barbari, något som även genomsyrar den kortare boken ”Den sista vargen” (2009).

Krasznahorkais kritiska hållning till auktoritära politiska system har gjort honom kontroversiell i hemlandet. 2020 rensade Viktor Orbáns regim bort flera internationellt erkända författare från Ungerns nationella litteraturkanon, däribland Krasznahorkai och 2002 års Nobelpristagare Imre Kertész. Dessa ersattes med mer nationalistiskt orienterade författare.

För svenska läsare som vill bekanta sig med Krasznahorkais författarskap rekommenderas samlingen ”Seiobo där nere” (2008), där hans kosmopolitiska ådra och breda beläsenhet kommer till uttryck. Berättelserna rör sig lika bekvämt bland Buddhastatyer i japanska zentempel som i Tintorettos Venedig. En särskilt omtalad berättelse beskriver endast en fågel som står blickstilla på en sten i en flod i Kyoto, spanande efter fisk – en sorts estetisk förklaring av författarskapet.

Den svenska översättaren Daniel Gustafssons arbete med att göra Krasznahorkais verk tillgängliga på svenska har sannolikt varit betydelsefull för priskommitténs uppmärksamhet. Översättare har ofta ett stort inflytande på vilka internationella författare som hamnar i Nobelkommitténs fokus, även om en bra svensk översättning förstås inte garanterar ett pris.

När László Krasznahorkai kommer till Stockholm i december för att ta emot Nobelpriset markerar det kulmen på en lång litterär karriär, där hans unika röst och perspektiv nu erkänts på den internationella litteraturens största scen. Hans verk, med sina komplexa och vindlande meningar, sina apokalyptiska stämningar och sin underfundiga humor, representerar en betydande röst i den europeiska litteraturen.