Rebecka Kärde: Som vänster upphör jag aldrig att förvånas över entusiasmen för amatörism

I oktober bröt kriget mellan Israel och Hamas ut efter den palestinska terrororganisationens attack, och sedan dess har Gazaremsan förvandlats till en humanitär katastrof. Konflikten har inte bara påverkat människorna i området, utan också lett till intensiva debatter inom litterära och kulturella kretsar i Sverige om hur man bör förhålla sig till och skildra lidandet.

Under de senaste veckorna har en litterär debatt blossat upp på svenska kultursidor kring frågan om poesi, politiskt engagemang och den konstnärliga kvaliteten. Författarna Burcu Sahin och Göran Greider har i olika inlägg argumenterat för att litteraturen har en viktig roll i att uttrycka solidaritet med lidande i Gaza.

Den litterära debatten kretsar kring en central frågeställning: Hur bör poeter förhålla sig till pågående humanitära katastrofer? Kan och bör litteraturen ta ställning i politiska konflikter? Och hur påverkar det politiska engagemanget den konstnärliga kvaliteten?

I sitt debattsvar betonar Dagens Nyheters litteraturkritiker Rebecka Kärde att poeter självklart kan och bör skriva om lidandet i Gaza på ett solidariskt sätt. Hon framhåller dock att det finns en problematisk tendens inom litteraturkritik och debatt att automatiskt likställa politiskt engagemang med konstnärlig kvalitet.

Kärde menar att vi riskerar att hamna i en situation där dikter bedöms utifrån deras politiska ställningstaganden snarare än deras litterära kvaliteter. Detta kan leda till att estetiskt svaga verk hyllas enbart på grund av deras politiska budskap, vilket i längden urholkar både litteraturens konstnärliga värde och dess kraft som politiskt verktyg.

Konflikten mellan Israel och Hamas har skapat starka känslor och reaktioner världen över. I Sverige har många kulturpersonligheter och författare engagerat sig i frågan, och Gaza har blivit ett återkommande tema i nyskriven poesi och prosa. Vissa menar att litteraturen har ett ansvar att vittna om och protestera mot orättvisor, medan andra varnar för risken att konsten reduceras till politiska slagord.

Bakom denna debatt ligger också bredare frågor om kulturens roll i samhället. I en tid präglad av polarisering och konflikt blir även litteraturen en arena för olika politiska ståndpunkter. Samtidigt finns det en oro för att den konstnärliga friheten och den kritiska bedömningen av verk hotas när politiska hänsyn ges företräde framför estetiska värderingar.

Debatten belyser även den utmaning som kulturkritiker står inför när de ska bedöma verk som behandlar pågående tragedier. Hur kan man kritisera en dikt som uttrycker genuint medkännande med offren för en humanitär katastrof, även om dikten i sig brister i konstnärligt utförande?

Kriget i Gaza fortsätter att skörda civila offer, och behovet av att uttrycka solidaritet och medmänsklighet är stort. Litteraturen har historiskt sett ofta fungerat som en viktig röst för att skildra mänskligt lidande och orättvisor. Från Iliaden till dagens krigspoesi har författare försökt göra det obeskrivliga begripligt och ge röst åt de maktlösa.

Kärdes inlägg i debatten påminner oss om att god konst kan vara politisk och engagerad, men att inte all politisk och engagerad konst nödvändigtvis är god. Hon argumenterar för att vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: att uppskatta litteraturens förmåga att skapa empati och förståelse för lidande människor, samtidigt som vi behåller vår kritiska blick på det konstnärliga uttrycket.

I tider av djup politisk och humanitär kris blir frågan om konstens roll och ansvar särskilt angelägen. Debatten mellan Kärde, Sahin, Greider och andra röster i det svenska kulturlandskapet är ett uttryck för detta. Den visar att frågan om hur vi förhåller oss till och skildrar mänskligt lidande är både komplex och nödvändig att diskutera.