Sergel – Europas skulptörkung som föll i glömska

I slutet av 1700-talet ansågs Johan Tobias Sergel (1740-1814) vara Europas främsta skulptör, jämförd med storheter som Michelangelo och antikens Fidias. Trots detta internationella erkännande blev han efter hemkallandet från Rom av Gustav III begränsad till en nationell angelägenhet. Idag står Nationalmuseum bakom den största utställningen någonsin om den svenska mästaren och hans europeiska nätverk.

I utställningen ”Sergel. Fantasi och verklighet” möter besökaren konstnären genom Jens Juels imposanta porträtt från 1794. Där framträder en självsäker, korpulent herre i krämfärgad sidenväst, medveten om sitt värde och sin konstnärliga position.

Samtidigt har museets tidigare samlingschef Magnus Olausson skrivit praktverket ”Johan Tobias Sergel. Konstnär och europé”, där han utreder varför Sveriges största skulptör genom tiderna förblev en främst nationell angelägenhet.

Dubbel utställning med historisk tyngd

Integrerat i Sergel-utställningen presenteras även Adolf Ludvig Gustav Fredrik Albrecht Couschi (1747-1822), mer känd som Badin. Hans historia berättas i fem kabinettsrum – en berättelse om en förslavad pojke från en dansk koloni som skänktes till den svenska drottningen Lovisa Ulrika och som senare blev en lärd man med ett omfattande bibliotek.

Utställningen ”Badin. Bortom yta och mask” kontextualiserar denna historia med information om den transatlantiska slavhandeln och det svenska hovet under den gustavianska epoken. I Strömsalen visas dessutom filmen ”Maronnen” av Salad Hilowle, där Badin väcks till liv i en poetisk dramatisering.

Ett omfattande konstnärskap

Utställningen innehåller närmare 400 verk, varav drygt 200 är skapade av Sergel själv. Många av dessa har aldrig visats tidigare. Flera betydande inlån från andra konstnärer kompletterar bilden av Sergels konstnärliga sammanhang.

Nationalmuseum har unikt nog i omgångar köpt in nästan hela Sergels produktion och kvarlåtenskap. Detta gör att besökare kan följa ”konstverkets födelse” – från tidiga skisser på papper, genom förarbeten i lera, vax och gips, till de färdiga skulpturerna i marmor eller brons.

Från kunglig gunstling till nationell skulptör

Sergel var son till den tyskfödda hovbrodören Christoffer Sergell och visade tidigt konstnärlig begåvning. Efter studier i Stockholm erhöll han ett kungligt stipendium och vistades 1767-78 i Rom. I denna konstens högsäte skapade han merparten av sina främsta verk.

När han kallades hem till Sverige var det för att bli hovskulptör åt Gustav III, som uppskattade honom både som konstnär och rådgivare. Trots att han tröttnade på de många kungliga beställningarna lyckades Sergel bli en förmögen man och adlades 1808.

Stilistisk mästare med levande uttryck

Sergel räknas som en (pre)romantisk nyklassicist, påverkad av idéer om ”det sublima” och ”fruktbara ögonblick”. Hans antikiserande figurer uppfattades av samtiden som så levande att de ”endast saknar rösten”. Detta gäller särskilt mästerstycket ”Faunen” från 1774, som möter besökarna vid utställningens början.

I jämförelse med den berömda italienska nyklassicisten Antonio Canova framstår Sergels konst som betydligt mer livfull. Han renodlade sina motiv, var sparsam med attribut och koncentrerade sig ofta på högst två figurer. I Rom kunde han studera både antikens och renässansens mästerverk, men fördomsfritt blanda dessa influenser med observationer av levande modeller.

Privata teckningar visar en annan sida

För många besökare blir Sergels privata teckningar av familj, vänner och fiender utställningens mest minnesvärda inslag. Dessa verk hamnade länge i museernas ”giftskåp” och visades först offentligt på 1990-talet.

Sergel tecknade oavbrutet och hans ibland skabrösa humor och burleska fantasier blir en välkommen kontrast till det mer formella materialet. Här syns även ömsinta scener med hans livskamrat Anna Rella Renström och deras son Gustaf. Sergel gifte sig aldrig men levde i ett samvetsäktenskap med den 24 år yngre värdshusjungfrun, med vilken han fick fyra barn.

En internationell renässans på gång

Magnus Olausson har i sin forskning hittat nytt källmaterial om utländska intressenter i Sergels konst. Hans internationella ryktbarhet gick dock förlorad när franska och brittiska beställare dog, och nästan inga verk stannade utomlands.

Sergels internationella marginalisering kan dock vara på väg att förändras. Louvren har gjort strategiska förvärv och han har uppmärksammats i grupputställningar om nyklassicismen. När Nationalmuseums utställning i höst fortsätter till New York öppnas möjligheter för en internationell renässans för den svenske mästaren.

Utställningarna ”Sergel. Fantasi och verklighet” och ”Badin. Bortom yta och mask” visas på Nationalmuseum i Stockholm fram till 10 respektive 9 augusti.