Röriga virusthrillern ”Vaka” gör stockholmarna galna och regeringen grälsjuk

Thrillern ”Vaka” väcker frågor kring trovärdighet trots stjärnspäckad ensemble

I den nya svenska thrillern ”Vaka” samlas flera av landets mest etablerade skådespelare för att berätta en historia om sömnlöshet och dess konsekvenser. Men trots en imponerande rollista levererar filmen en berättelse som har svårt att övertyga.

Filmen, som utspelas i en värld där sömnbrist står i centrum, bygger sin dramaturgiska grund på insomnia – ett tillstånd som drabbar miljontals människor världen över. Detta välbekanta fenomen kunde ha utgjort en spännande utgångspunkt för en psykologisk thriller, men filmen snubblar på flera avgörande punkter.

Det mest påfallande problemet är filmens bristande trovärdighet. När grundpremissen inte känns förankrad i en realistisk förståelse av samhällets strukturer blir det svårt för tittaren att engagera sig i berättelsen. Helena Lindblad, en av landets mest respekterade filmkritiker, går så långt att hon ifrågasätter om manusförfattarna ”sov sig genom lektionerna i samhällskunskap” – en bitande kritik som antyder att filmen brister i grundläggande förståelse för hur samhälleliga institutioner fungerar.

Trots att ”Vaka” marknadsförs som en psykologisk thriller med ambitiösa mål, når den inte hela vägen fram. Detta är särskilt anmärkningsvärt med tanke på den samlade kompetens som finns bland filmens skådespelare. Den stjärnspäckade ensemblen, som består av några av Sveriges mest framstående aktörer, får inte tillräckligt välskrivet material att arbeta med.

Inom filmbranschen har psykologiska thrillers upplevt något av en renässans under senare år, med internationella framgångar som ”Parasite”, ”Get Out” och ”The Lighthouse” som har visat att genren kan kombinera publikframgång med kritikerhyllningar. I detta sammanhang framstår ”Vaka” som ett försök att ansluta till denna trend, men utan att lyckas infria förväntningarna.

Svenska filmer har traditionellt haft en stark ställning när det gäller att skildra psykologiska tillstånd och mellanmänskliga relationer med djup och trovärdighet. Klassiker som Bergmans ”Persona” och moderna exempel som ”Gräns” har visat att svenska filmskapare kan leverera berättelser som känns både originella och trovärdiga. ”Vaka” misslyckas dock med att ansluta till denna tradition.

Sömnlöshet är ett växande folkhälsoproblem i det moderna samhället, där stress, skärmtid och konstant uppkoppling påverkar vår sömnkvalitet negativt. Enligt Folkhälsomyndigheten lider ungefär en tredjedel av alla svenskar av sömnproblem i någon form. Detta gör filmens tema högaktuellt, men dess behandling av ämnet känns ytlig och ogenomtänkt.

Produktionsmässigt håller ”Vaka” en relativt hög nivå, med välkomponerade bilder och en ljuddesign som effektivt förmedlar den kvävande känsla som sömnbrist kan ge upphov till. Men dessa tekniska förtjänster räcker inte för att kompensera för bristerna i manus och karaktärsutveckling.

Filmens mottagande bland kritiker har varit blandat men övervägande negativt, där just trovärdighetsproblemet lyfts fram som en avgörande svaghet. I en tid då publiken har tillgång till allt mer sofistikerade berättelser genom strömningsjättar som Netflix, HBO och Disney+, ställs högre krav på inhemska produktioner att leverera både underhållning och substans.

För svensk films framtid blir det viktigt att ta lärdom av misstag som de i ”Vaka”. Att samla en imponerande rollista är bara ett första steg – utan ett genomarbetat manus som känns trovärdigt och engagerande blir resultatet oundvikligen en besvikelse.

Trots sina ambitioner att vara en tankeväckande thriller om sömnlöshetens konsekvenser snubblar ”Vaka” på det mest grundläggande: att skapa en värld som tittaren kan tro på. När grundförutsättningarna känns konstruerade blir även de mest dramatiska vändningarna tandlösa, oavsett hur skickligt de framförs av landets främsta skådespelare.