Ryan Gosling drattar på ända i ”Bolibompa”-aktig science fiction

En rymdfärd i barnslighet i stjärnstarkt sci-fi-äventyr

Ryan Gosling tar klivet ut i rymden i den långdragna filmatiseringen av Andy Weirs bästsäljande roman ”Project Hail Mary”. Filmen, som hade biopremiär nyligen, följer mellanstadieläraren Ryland Grace som vaknar ensam ombord på ett rymdskepp med uppdraget att rädda mänskligheten från utplåning.

Andy Weir har tidigare visat sig skicklig på att sätta sina huvudpersoner i extrema överlevnadssituationer. I ”The Martian” från 2015 såg vi Matt Damon som ensam astronaut på Mars kämpa för att överleva med hjälp av vetenskap och uppfinningsrikedom. I ”Project Hail Mary” höjs insatserna betydligt.

Jordens existens står på spel när mystiska rymdceller, kallade astrofager, håller på att konsumera solens energi. Som sista utväg skickas ett rymdskepp iväg för att hitta en lösning, med Ryland Grace ombord – en vanlig NO-lärare med exceptionella kunskaper inom molekylärbiologi.

När Grace vaknar ur sin kryosömn, 11 ljusår från jorden, har hans två medresenärer omkommit. Med minnesförlust och begränsade resurser måste han nu ensam försöka hitta ett sätt att rädda hela mänskligheten. Situationen blir ännu mer komplex när en utomjordisk varelse, helt olik människor men med samma mål att bekämpa astrofagerna, dyker upp.

Regissörsduon Phil Lord och Christopher Miller, kända för animerade filmer som ”Det regnar köttbullar” och ”Lego-filmen”, har tagit sig an projektet med en tydlig inriktning mot bredare underhållning. Detta skiljer sig markant från när Ridley Scott regisserade ”The Martian”, där det vetenskapliga allvaret stod i centrum.

Ryan Gosling spelar Grace med en närmast manisk publikkontakt, ständigt flörtande med kameran i en framställning som ibland mer påminner om barnprogram än seriös science fiction. Sandra Hüller, känd från ”Triangle of Sadness” och ”Fallende blad”, gör en stark men underutnyttjad insats som Nasa-chef.

Den visuella upplevelsen är imponerande med storslagna rymdvyer och påkostade specialeffekter, men filmens tonfall pendlar mellan allvar och komik på ett sätt som känns obalanserat. Den utdragna speltiden på över två och en halv timme hjälper inte heller filmens rytm.

Särskilt intressant är filmens optimistiska skildring av globalt samarbete för att lösa krisen, något som idag känns allt mer som ren fiktion i en tid av ökade internationella spänningar och polarisering. För tio år sedan kanske denna typ av gemensam ansträngning kändes trovärdig, men i dagens politiska klimat framstår det som nästan naivt utopiskt.

”Project Hail Mary” hade kunnat vara en spännande, vetenskapligt förankrad rymdthriller i stil med ”Interstellar” eller ”Arrival”, men landar istället i ett mer publikfriande territorium. Filmens beslut att prioritera skämt och lättsam stämning framför existentiellt allvar och vetenskaplig noggrannhet gör den till ett långt mer ytligt äventyr än den hade potential att vara.

För dem som uppskattar Goslings skådespelartalang rekommenderas istället filmer som ”Blue Valentine”, ”Drive” eller ”La La Land”, där hans förmågor kommer till sin rätt i mer nyanserade roller. ”Project Hail Mary” är visserligen tekniskt imponerande men saknar det djup och den trovärdighet som skulle kunnat göra den till en modern rymdklassiker.

Filmens infantila ton representerar en oroväckande trend inom amerikansk storbudgetfilm, där publikfrieri och barnvänlig humor prioriteras framför angelägna teman och konstnärlig integritet – även när materialet egentligen förtjänar en mer vuxen behandling.