Édouard Louis sista familjeskildring väcker debatt om klasskildringens gränser

Den franska författaren Édouard Louis nya roman ”Kollapsen” har nu kommit ut på svenska, och markerar enligt honom själv slutet på den omtalade familjefreskens berättelse. Boken, som är den sjätte i ordningen, skildrar Louis halvbrors död i sviterna av alkoholism vid endast 38 års ålder.

När romanen börjar har Louis inte träffat sin halvbror på tio år. Han känner ingenting när dödsbudet kommer och vill inte gå på begravningen. Istället vill han förstå vad som hände. Minnena som rullas upp visar en våldsam, alkoholiserad man med storslagna planer som aldrig hade några ekonomiska förutsättningar att förverkligas.

”Kollapsen” får efterhand karaktären av en halvhjärtad polisundersökning med psykoanalytiska inslag. Det handlar om nedslag i barndomen och minnesanteckningar över en bror som författaren aldrig känt på riktigt. De mest berörande delarna kommer från intervjuliknande samtal med halvbroderns tidigare flickvänner.

Den svenska kritikerkåren tycks ha utvecklat en viss mättnad inför Édouard Louis, som i den svenska utgivningen ofta framstår som sin generations enda franska författare. Recensionerna har blivit allt hårdare, med kritiker som avfärdat hans upptagenhet vid barndomen och familjens klassproblematik.

Per Wirtén skrev i Expressen: ”Det är som om Louis ändå blivit kvar i barndomshemmet där han ältar sina helvetesminnen. Varv efter varv. Ett skrivande som började som en befrielsehandling har börjat likna ett självskadebeteende.” Sanna Samuelsson kritiserade i Aftonbladet att Louis främst pekar ut sina familjemedlemmar som främmande och distanserar sig från dem.

Den återkommande kritiken mot Louis kretsar kring två huvudsakliga spår: hans besatthet av barndomen och den egna familjen, samt hur han beskriver dem inte bara som offer för Frankrikes fördelningspolitik, utan också med en nästan lustfylld betoning av deras obildade karaktär.

Louis problematiserar ständigt sin egen klassresenärsblick på dem. Han skäms för att han skäms för dem. Detta skyller han också på klassamhället. I en tidigare roman, ”Monique flyr”, beskriver han hur gymnasiestudierna slog in en kil mellan honom och hans syster, som började arbeta direkt efter högstadiet. Han skriver: ”Detta är också klassavståndet, klassamhällets våld: Att inte längre kunna sjunga tillsammans i en bil, inte längre kunna skratta ihop mellan hyllorna på en stormarknad.”

I Frankrike har Louis länge levt med attacker från flera politiska läger. Högern har anklagat honom för att vara en självcentrerad martyr och en ”bobo” (bourgeois-bohème) – den förment upplysta globala medelklassen med humaniorastudier som röstar vänster men föraktar fattigdomens estetik. Samtidigt har delar av både den franska och svenska vänstern kritiserat honom för att cementera arbetarklassens stereotyper med vulgära gestaltningar av människor han borde värna om.

Redan debutromanen ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule” (2015) provocerade med sina skildringar av familjemedlemmarnas kroppsliga och verbala underklassmarkörer. Frågan ”får man verkligen skriva så om människor som är vid liv?” har nu ersatts med ”får man verkligen skriva så om någon som är död?”

Själv har Louis konsekvent svarat ja på dessa frågor. I sitt litterära manifest ”Que faire de la littérature” argumenterar han för att författaren inte får värja sig för det politiska, sentimentala eller miserabla. Han förespråkar en ”konfrontativ litteratur” där man talar direkt till läsaren och där läsaren inte kan slå bort blicken.

När ”Vem dödade min far” utkom 2018 läste Frankrikes president Emmanuel Macron den med stor behållning, trots att han är ett av målen för Louis kritik mot det franska klassamhället. ”Låt bli att utnyttja mig för att maskera det våld som ni förkroppsligar och utövar. Jag skriver för att ni ska skämmas”, svarade Louis i en tweet riktad direkt till presidenten.

Intressant nog har mottagandet av ”Kollapsen” varit mer försonligt i Frankrike än tidigare. Överraskningsmomentet i greppet att ”hänga ut” sin familj som litterärt och politiskt projekt har avtagit, och debatten om vad man får skriva har dämpats. Kanske bedöms Louis nu för första gången på rent litterära kriterier.

Vid utgivningen av ”Kollapsen” deklarerade Louis att detta är slutet på familjefresken. Hans anspråk har varit desamma i tio år, men hans metod och språk har utvecklats. Från slagfärdig svart humor och politisk anklagelseakt till ett mer ömsint handlag i den senaste romanen, där svaren söks i psykologin snarare än sociologin.

I ”Kollapsen” skildrar han sin bror som samhällets bottenskrap, ett offer för våld som för förtrycket vidare till de enda som befinner sig under honom i hierarkin: kvinnorna i hans liv. Det är i mötet med dessa kvinnor som Louis får den mest konfrontativa analysen av broderns öde. Deras frågor är riktade till författaren själv: Förstod du inte att han aldrig kunde bli hel? Såg du inte hur övergiven han var? Varför hjälpte ni honom inte?

Det är obekvämt – men så har Édouard Louis heller aldrig väjt för det obekväma.