Saga Cavallin: Vi blev blåsta på drömmen om en bättre digital framtid

I den snabbt föränderliga teknikoptimismen har verkligheten kommit ikapp oss

För femton år sedan var framtiden kristallklar. Vi skulle snart ha koloniserat Mars, flyga omkring i bilar styrda av autopilot och se tredimensionella hologram sväva fritt i stadsrummet. Åtminstone var det den framtid som målades upp för oss i medier och populärkultur under det tidiga 2010-talet.

2008 sände Kunskapskanalen ett program kallat ”Vår värld om 50 år” som med tvärsäker övertygelse beskrev hur år 2057 skulle se ut. Samma kanal visade BBC-produktionen ”Den intelligenta framtiden” som lockade med budskapet ”Sciencefiction + utopi = sant.” Det var en tid då gränsen mellan science fiction och faktabaserad framtidsspaning verkade suddas ut.

När James Camerons ”Avatar” hade premiär 2009 sammanföll filmen perfekt med denna tidsanda. Filmen, som då var den dyraste som någonsin producerats, verkade visa teknologins otroliga potential. Den nylanserade 3D-tekniken i biograferna förstärkte känslan av att vi stod på tröskeln till något revolutionerande.

Klimatförändringar hade just börjat accepteras som ett reellt hot, och ”Avatar” skildrade både våra förhoppningar och farhågor: vi skulle lösa klimatkrisen genom avancerade innovationer som tog oss till andra planeter och möjliggjorde uppladdning av medvetanden till molnet – men till vilket pris för vår relation till naturen?

Idag är det nästan obegripligt hur denna framtidsvision kunde presenteras som både önskvärd och möjlig. Det är bara femton år sedan vi blev lovade en värld där människan hade digitaliserat sitt medvetande och koloniserat rymden.

Under början av 2010-talet fylldes svenska medier av artiklar om entreprenörer som Elon Musk och Jeff Bezos. Deras visioner om rymdresor och en fossilfri värld beskrevs med en ton som antydde att det bara var en tidsfråga innan allt skulle bli verklighet. Filmer som ”Gravity”, ”Interstellar”, ”The Martian” och ”Arrival” spädde på bilden av rymden som mänsklighetens nästa stora gräns.

2014 rapporterade Expressen att president Barack Obama ville se människor på Mars senast om 20 år, och berättade om 13-åriga Alyssa Carson som drömde om att bli den första människan på den röda planeten. Två år senare meddelade Affärsvärlden att ”Elon Musks rymdföretag SpaceX kommer att sätta en människa på Mars 2025”.

Men verkligheten har visat sig vara betydligt mer komplex. På mindre än ett decennium har dessa storslagna löften gått från att betraktas som trovärdiga till att avfärdas som orealistiska fantasier. Hur kunde vi vara så naiva?

Förra veckan hade den tredje ”Avatar”-filmen biopremiär. Den första filmen är fortfarande rekordhållare som den mest inkomstbringande filmen någonsin. Efter denna massiva succé presenterade regissören James Cameron ambitiösa planer på flera uppföljare. År 2016 hade antalet planerade filmer i serien växt till sex, men det skulle dröja ända till 2022 innan den andra delen var färdig.

Vid det laget hade den teknologiska framtidsoptimismen börjat svalna betydligt. Insikten växte att en smarttelefon inte hade mycket gemensamt med fantasin om att leva som en blå alien på en magisk planet. Och långdistansresor i rymden framstod inte längre som den självklara lösningen på jordens miljöproblem.

Nu, en fjärdedel in i 2000-talet, kan vi konstatera att väldigt lite blev som vi fram till nyligen hoppades på. Till och med 3D-tekniken som en gång imponerade så stort har tappat sin lyster, som filmkritiker Sebastian Lindvall konstaterade i sin recension av ”Avatar: Fire and ash” i Dagens Nyheter den 17 december.

Den teknikoptimism som präglade det tidiga 2010-talet har ersatts av en mer nyanserad syn på framtiden. Kanske är det sunt att vi nu ser på tekniska framsteg med en större portion realism, men för den som växte upp med löften om flygande bilar och Mars-kolonier känns verkligheten onekligen lite gråare än den framtid vi blev lovade.