Samanta Schweblin: ”Novellförfattare är fiktionens schackspelare”

Argentinska författaren Samanta Schweblin har på senare år etablerat sig som en av latinamerikas mest framstående litterära röster. I sin nya bok ”Det goda onda” fortsätter hon att utforska den suggestiva, drömska och ofta mörka berättarstil som gjort henne till ett återkommande namn i Nobelprisspekulationerna.

När vi träffas i Berlin, där Schweblin varit bosatt sedan 2012, reflekterar hon över sin resa från uppväxten i Buenos Aires till sin nuvarande position i den internationella litterära sfären.

”Jag började skriva mycket tidigt, redan som tonåring. Det var mitt sätt att förstå världen”, berättar hon med eftertänksam röst medan vi sitter på ett café i stadsdelen Prenzlauer Berg.

Hennes noveller har översatts till mer än 25 språk och hon har mottagit några av spansktalande världens mest prestigefyllda litterära utmärkelser. Den internationella genombrottet kom med romanen ”Räddningsavstånd” från 2014, som senare adapterades till film av Netflix.

”Det goda onda”, som nu översatts till svenska, består av sju noveller där Schweblin fortsätter att utforska gränserna mellan det vardagliga och det kusliga. Med sitt karakteristiska minimalistiska språk skapar hon berättelser som känns både tidlösa och akut samtida.

”Jag är intresserad av de sprickor som finns i vår vardag, där det bekanta plötsligt kan bli främmande”, förklarar hon. ”De flesta av mina historier börjar med en bild eller en känsla som inte släpper taget om mig.”

Den argentinska litterära traditionen, med namn som Jorge Luis Borges och Julio Cortázar, har haft stort inflytande på Schweblins författarskap. Men hon betonar att hennes perspektiv är förankrat i en annan tid och andra erfarenheter.

”Argentina har en stark tradition av fantastisk litteratur, men jag tror att min generation skriver från en annan plats. Vi växte upp under och efter diktaturen, i en tid av ekonomisk instabilitet och social omvälvning. Det formar ofrånkomligen vår blick”, säger hon.

Flytten till Berlin beskriver Schweblin som avgörande för hennes utveckling som författare. Distansen till hemlandet har gett henne nya perspektiv, men också förstärkt vissa teman i hennes skrivande.

”Att leva mellan två kulturer och två språk gör att man ständigt måste omtolka sin omgivning. Den känslan av att vara lite ur fas med sin omgivning präglar definitivt mitt skrivande”, säger hon.

De senaste åren har Schweblin nämnts som en potentiell Nobelpriskandidat, något hon möter med blandad förvåning och ödmjukhet.

”Det är naturligtvis smickrande, men inget jag tänker på när jag skriver. Mitt fokus ligger alltid på berättelsen, på att få den så precis som möjligt.”

Schweblins prosa karakteriseras av en stilistisk skärpa och förmågan att bygga spänning genom det som inte sägs. Hennes berättelser utforskar ofta familjerelationer, makt och kontroll, samt gränsen mellan det verkliga och det övernaturliga.

”I ’Det goda onda’ undersöker jag bland annat hur vi projicerar våra rädslor på andra, hur vi skapar monster av det vi inte förstår”, förklarar hon. ”Samtidigt finns det alltid en tvetydighet i mina berättelser. Jag vill att läsaren ska vara osäker på vad som egentligen händer.”

Den globala framgången för latinamerikansk litteratur de senaste åren ser Schweblin som positiv, men hon påpekar också att det finns risker med att exotisera litteratur från regionen.

”Ibland finns det förväntningar på att latinamerikanska författare ska skriva på ett visst sätt, att vi ska leverera magisk realism eller politiska berättelser. Men regionen rymmer lika många litterära uttryck som det finns författare”, säger hon.

Framtiden för Schweblin innebär fortsatt skrivande, men också nya utforskningar av berättandets möjligheter. Hon nämner intresse för andra medier och samarbeten med konstnärer från andra discipliner.

”Litteraturen är mitt hem, men jag är intresserad av alla former av berättande. Filmadaptationen av ’Räddningsavstånd’ öppnade mina ögon för hur en historia kan transformeras när den flyttar mellan olika medier.”

När vi avslutar vårt samtal återkommer Schweblin till vad som driver henne som författare:

”Jag skriver för att förstå det jag inte kan begripliggöra på annat sätt. Det handlar om att skapa ett rum där det som skrämmer oss kan undersökas, där vi kan konfrontera vår mänsklighet i all dess komplexitet.”