Vänskapens utmaningar i det moderna samhället

I vår tids samhälle längtar många efter att tillhöra ett kompisgäng, men enligt skribenten Jenny Singer i artikeln ”The friend group fallacy” publicerad i The Atlantic, är detta en verklighet som få faktiskt upplever. Denna längtan är så utbredd att flera företag inom den växande ”vänskapsindustrin” har bildats med affärsidéer som går ut på att matcha ihop människor till nya vänskapskonstellationer.

Efterfrågan på vänskaplig gemenskap är påtaglig, men att skylla denna längtan på sociala medier, som Singer delvis gör, är en förenklad förklaring. Problemet ligger snarare i hur vårt samhälle är strukturerat, där vänskap behandlas som en lyxig bonus istället för en grundläggande del av den sociala väven.

Trots den konventionella bilden av vänskapen som stabil och kärleken som skör, förhåller det sig i praktiken ofta tvärtom. Kärleken har samhällets stöd och strukturer, medan vänskapen står utan skydd. Samhällets grundläggande enhet förblir det romantiska paret. Vi bor tillsammans med våra kärlekspartners och eventuella barn, sällan med våra vänner. När romantiska möjligheter uppstår, prioriteras dessa ofta framför vänskapliga relationer.

Möten med vänner blir ofta till tillfällen där man ”uppdaterar varandra om sina liv” – men utan att egentligen dela dem. Livsbanorna löper parallellt, åtskilda och ensamma. Längtan efter ett nära kompisgäng är därför en längtan efter att överskrida en gräns. Till skillnad från regelbundna möten mellan två personer kan en tätt sammanvävd grupp vänner skapa en känsla av tillhörighet och gemenskap som förenar olika delar av tillvaron.

Inom kulturella skildringar fångas denna känsla på ett träffande sätt i Whit Stillmans film ”Metropolitan” från 1990. Filmen handlar ytligt sett om klass, men på ett djupare plan om existentiell tillhörighet. I en minnesvärd scen ber en av karaktärerna sin nya vän att ringa honom oavsett vad som händer – ett försök att förlänga den gemenskap de just upplevt, att fästa den i verkligheten.

Det finns otaliga populärkulturella verk som hämtar sin energi ur kompisgängets gemenskap. TV-serier som ”Vänner”, ”How I met your mother” och ”Seinfeld” visar världar där vänskapskretsen är självklar och aldrig på allvar hotas. Dessa seriers fortsatta popularitet beror inte främst på nostalgi, utan på att de målar upp en verklighet där vänskap står i centrum. Men denna bild är också främmande för de flesta, eftersom vi instinktivt känner att den är förljugen. Att dagligen träffa samma vänner på samma plats och ständigt ha roligt tillsammans är en dröm snarare än verklighet.

Konst som skildrar intensiv vänskaplig gemenskap på ett mer verklighetstroget sätt, som i böckerna ”De vilda detektiverna” eller ”Brideshead revisited”, visar ofta vänskapen som en dröm som förbleknar i dagsljus. Det som återstår är minnet av något som en gång var verkligt, men som inte kunde bestå. I dessa verk tillhör sådan gemenskap oftast ungdomen – kanske är det bara i detta utrymme mellan omedvetenhet och vuxenlivets anpassning som den kan överleva.

I ”Metropolitan” blir huvudpersonen Tom av en slump insläppt i en krets överklassungdomar under jullovet på Manhattan. Han tillbringar varje vaken minut med sina nya vänner och upptäcker en ny värld av möjligheter. Men även här kommer oundvikligen den kväll då gemenskapen bryts. När Tom och en vän söker sällskap hos en tjej i gänget möts de av konstaterandet att ”vi kan inte bara fortsätta träffa samma människor varje kväll i resten av våra liv” och att ”saker och ting måste återgå till det normala någon gång.”

Det är förnuftets röst som talar, och den har förvisso rätt. Det tråkiga är bara att det ”normala” i vårt samhälle ofta innebär ensamhet. Trots vår längtan efter djup vänskaplig gemenskap är samhället inte uppbyggt för att göra denna typ av relation till en självklar del av vuxenlivet.