I en tid där romantiken återfår sin plats i kulturdebatten, ifrågasätter Per Wirtén i Expressen Kultur om detta fenomen är kopplat till den framväxande nationalismen och de konservativa tendenser som präglar vår samtid. Wirtén drar paralleller mellan hyllningen av romantiska verk, såsom Andrea Wulfs ”Fantastiska rebeller”, som utforskar Jenaromantikerna, och pågående utställningar som ”Romantiken. Ett sätt att se” på Nationalmuseum. För Wirtén är sambandet mellan den återupptäckta romantiken och den politiska utvecklingen i samhället inte bara tydligt, utan nödvändigt att analysera, då han ser en nästan kausal relation mellan romantiska ideal och nationalistiska strömningar.
Wirtén refererar till Novalis, en av romantikens centrala gestalter, och hans påstående att världen måste romantiseras för att återfå sin ursprungliga mening. Denna strävan att återförtrolla världen innebär att hemlighetsfulla aspekter av det vanliga och kända ges en ny dimension. Wirtén ser detta som fröet till nationalism, en ideologi som växer fram ur romantikens känslomässiga djup och mytologiska berättelser om öde och ära. Hans argument bygger på en tankeström där romantikens ideal i och för sig är potentiellt farliga, då de kan förvrängas till en nationalism som förespeglar en homogen och ren identitet.
Argumentet om romantikens enhetlighet ifrågasätts, då det sträcker sig långt bortom en enkel ideologisk strömning; romantiken är mångfacetterad och kan tolkas på otaliga sätt. Wirtén uppvisar en viss enögdhet när han väljer att lyfta fram endast aspekter av Fichtes föreläsningar som stödjer hans argument, utan att erkänna influenser från andra tänkare som Rousseau, vars idéer om jämlikhet skulle kunna sätta romantiken i ett helt annat ljus. Det är viktigt att erkänna att romantikens facetterade väsen ofta missförstås genom selektiv citat och förenklade tolkningar.
Kritiken mot romantiken, framförd av Wirtén, bär på en stark emotionell ton; hans avsky för det han observerar i den romantiska beundran för det förgångna och det tyska är påtaglig. Han har full rätt att uttrycka denna subjektiva reaktion, en rätt som romantikerna själva skulle försvara. Här framträder en paradox i Wirténs argument – hans känsla av olust står skarpt i kontrast till romantikens egen strävan efter att vila i känslan och att omfamna det mystiska.
Wirtén rör också vid en djupare fråga genom att påpeka att det inte enbart handlar om politiska värderingar utan även om en filosofisk livsåskådning. Den moderna romantikvurm som han kritiserar kan snarare ses som en reaktion på en värld präglad av stress och krav på prestation snarare än en längtan tillbaka till en homogen, nationell identitet. Denna romantik är enligt Wirtén potentiellt grundad i en djup känsla av ångest och en längtan efter att finna sig själv i en förvirrad och uppsplittrad värld av mångkultur och globalisering.
Filosofen Jonna Bornemark nämns som en vägledare till att förstå denna nya romantik. Genom att kalla den nymornade romantiken för en renässans av det omätbara, kan vi se den som en motreaktion, ett behov av att värdera den oförutsägbara och känslomässiga sidan av mänskligt liv. I denna kontext ges en plats åt känslan, tanken, naturen och natten – aspekter av existensen som ofta ignoreras i den moderna, resultatinriktade världen. Romantiken, således, kan ses som ett sätt att återkomma till det som motverkar den moderna stressen, snarare än en kraft som propagerar för nationalism eller konservatism.