Separationsångest – en tung följeslagare genom livets övergångar

Den drabbar nästan alla människor i någon form genom livet. Separationsångesten, känslan av förlust och sorg när vi måste lämna något eller någon bakom oss, är ett universellt mänskligt tillstånd som berör oss alla oavsett ålder.

Separationsångest inträffar inte bara vid dramatiska avsked. Den kan manifestera sig i vardagliga situationer – som när ett barn förtvivlat söker efter sin favoritfilt eller måste lämna kvar den älskade leksaken hemma. För barnet kan det vara obegripligt varför föräldern vägrar bära det enorma legobygget eller den gigantiska nallebjörnen flera kilometer.

Hur svårt kan det egentligen vara att ta med en leksak? För ett barn är svaret omöjligt att förstå. Barnets hjärna är ännu inte fullt utvecklad – något som enligt forskning inte sker förrän vid cirka 25 års ålder. Under dessa formativa år utvecklas vår förmåga att hantera känslor som separation och förlust.

För många barn kan också själva födelsedagen, trots all förväntan och glädje, vara förknippad med en viss sorg. Ett barn i min närhet upplevde det som plågsamt att fylla år, eftersom det innebar att behöva lämna den ålder man vant sig vid och fäst sig vid. Nedräkningen mot födelsedagen blev samtidigt en nedräkning mot ett oundvikligt avsked.

Liknande känslor kan uppstå vid årsskiften. När det nya året gör entré med klockans nedräkning – fem, fyra, tre, två, ett, skål! – försvinner det gamla året i samma ögonblick. Tick, tack. Tid som aldrig kommer tillbaka.

”Hej då året!” står det på en bevarad barnteckning från den tiden. ”Ha det så bra gamla året!” En enkel men rörande hälsning som uttrycker den komplexa känslan av att behöva säga farväl till en tidsperiod som format ens liv och identitet.

För att trösta försökte vi förklara att man inte verkligen lämnar något bakom sig – att allt man upplevt finns bevarat inom en, som skatter inuti kroppen. Även om ens femåriga eller åttaåriga jag inte längre står i förgrunden, finns allt man var då fortfarande kvar intakt. Allt man gjorde, lärde sig, alla man träffade, alla tankar man tänkte – vissa funderingar mer ihärdiga än andra.

När barnets separationsvåndor så småningom avtog hade jag utvecklat ett nytt sätt att tänka: det eller den som verkar vara borta är inte nödvändigtvis förlorad för evigt. Livets erfarenheter har visat att det som försvinner ibland återvänder när man minst anar det. Min far tappade en gång sin plånbok i Paris, men den återvände några veckor senare i ett brev, med allt innehåll intakt. Jag glömde en tunn guldkedja på ett gym i Kiev men kunde till min förvåning hämta ut den i receptionen flera dagar senare.

I dessa erfarenheter finns en tröst och en tillit till livets cykliska natur. Avsked följs av återseenden, förluster av återupptäckter. Hemma dök det så småningom upp ytterligare en teckning – ett runt ansikte med vänliga ögon och en nos, kanske en hund eller en björn, med en pratbubbla som välkomnade istället för att ta avsked.

”Hejsan året.”

Kanske är det denna balans mellan avsked och välkomnande som hjälper oss hantera livets oundvikliga separationer. Genom att lära oss att säga farväl övar vi oss samtidigt i konsten att hälsa något nytt välkommet – en färdighet som följer oss genom livets alla övergångar.