Sanna: Känslan av skam är ändå konstant

En känsla av stabilitet i en föränderlig värld

I en tid präglad av global osäkerhet och snabba förändringar finns det något beständigt som förenar oss alla – våra grundläggande mänskliga känslor. Medan politiska landskap, ekonomiska system och internationella relationer ständigt skiftar, förblir det emotionella spektrumet som definierar vår mänsklighet remarkabelt konstant.

Den stabilitet vi tidigare tog för given i vår omvärld känns alltmer avlägsen. Det vi en gång kallade ordning var kanske aldrig perfekt, men den gav åtminstone en känsla av förutsägbarhet som många nu saknar. När yttervärlden sviktar, tvingas vi söka fast mark på annat håll.

Traditionellt har vi ofta vänt oss till den fysiska världen för stabilitet när våra tankar och känslor varit i uppror. Ett träd med sin starka stam och höga krona har fungerat som något konkret att luta sig mot. Men i dagens kontext är det paradoxalt nog våra känslor som kan erbjuda den konstans som omvärlden inte längre garanterar.

Människans grundläggande emotionella upplevelser har förblivit i stort sett oförändrade genom årtusenden. En man som plågades av ångest år 1647 upplevde sannolikt samma fysiska och mentala symptom som en person med ångestsyndrom idag. Svettningar, hjärtklappning, oro – kroppens reaktioner på stress är tidlösa.

Skamkänslor kan likaså igenkännas över tid och kulturer. Vad vi skäms över kan variera med samhällets normer, men själva upplevelsen av skam förblir densamma. Och avsaknaden av skam hos vissa individer är också ett konstant fenomen genom historien.

Förälskelsens universella kraft illustrerar också denna kontinuitet i mänskliga känslor. Oavsett om det är i Kiev under pågående konflikt eller i fredstid, uppvisar den nyförälskade samma karakteristiska tecken – det euforiska leendet som inte går att dölja, den överväldigande känslan av att aldrig tidigare ha upplevt något liknande.

Det är just denna emotionella beständighet som gör att konst från svunna tider fortfarande berör oss. Romeo och Julias kärlekshistoria från 1500-talet eller Strindbergs skildringar av svartsjuka resonerar med moderna läsare eftersom de grundläggande känslorna är igenkännbara.

Ändå verkar många som analyserar vår samtid, särskilt inom geopolitiken och säkerhetspolitiken, underskatta betydelsen av känslomässiga drivkrafter. En säkerhetspolitisk forskare som intervjuats har nyligen skiftat fokus från traditionell politisk strategi till psykologi, i insikten om att de två fälten i grunden är nära besläktade.

Flera inflytelserika världsledare visar öppet hur deras geopolitiska ambitioner drivs av emotionella behov snarare än rationella överväganden. När Donald Trump förklarade att USA ”behövde äga Grönland” för att det var ”psykologiskt nödvändigt”, avslöjade han ett impulsivt begär som liknar en ung konsuments irrationella behov av att köpa den senaste elektronikprylen på avbetalning.

Dessa exempel illustrerar hur känslomässiga impulser kan ligga bakom beslut med enorma konsekvenser för internationella relationer och global säkerhet. Känslorna förblir konstanta, men kontexten och konsekvenserna varierar dramatiskt.

I en värld där traditionella strukturer och allianser ifrågasätts kan förståelsen för människans emotionella kontinuitet erbjuda en form av stabilitet. Att erkänna hur våra kollektiva beslut och individuella val drivs av samma grundläggande känslor som motiverat människor genom historien kan hjälpa oss att navigera i osäkra tider.

När vi lyssnar inåt och erkänner dessa tidlösa känslomässiga mönster kan världen paradoxalt nog börja kännas mer begriplig och mindre kaotisk. I denna förståelse finns möjligen nyckeln till att hantera vår komplexa samtid.