Sanna: Wham! ligger mittemellan oss och freden

I centraleuropa där historien ekar i väggarna

En känsla av vördnad sprider sig i luften när man står på innergården till det Jagellonska universitetet i Krakow. Tegelröda väggar, harmoniska bågar och en atmosfär där seklen tycks mötas. Det är inte svårt att förstå varför besökare spontant köper souvenirer med universitetets emblem – detta är trots allt en plats där Kopernikus en gång studerade.

Jagellonska universitetet, grundat på 1300-talet, är en av Europas äldsta akademiska institutioner. Att vandra där är att rent fysiskt befinna sig i ett tidsskikt där nutid och dåtid existerar samtidigt. Även den som normalt inte faller för turistfällor kan plötsligt finna sig med en universitetsprydd piké i shoppingpåsen, ett konkret bevis på mötet med historien.

Tidsuppfattningen är ett fascinerande fenomen. Perioder som ligger långt tillbaka tenderar att flyta samman i vårt medvetande. Skillnaden mellan 1300-talet och 1500-talet kan för den moderna betraktaren kännas marginell, trots att det handlar om århundraden av utveckling och förändring.

Ta till exempel universitetet i Bologna, som hade existerat i över trehundra år innan Krakows lärda höll sin första föreläsning. Denna tidsskillnad är ungefär lika stor som avståndet mellan vår egen tid och den period då Gustav Vasa regerade Sverige.

Liknande exempel finns i Sverige. På Visingsö står två ”gamla” kyrkor, men vad besökare sällan reflekterar över är att när den nyare av dem uppfördes hade den äldre redan stått där i femhundra år. Den tidsskala som för oss känns avlägsen var lika avlägsen för människorna som byggde den yngre kyrkan.

Detta väcker frågan om hur framtida generationer kommer att betrakta vår tid. Kommer människor om fem- eller sexhundra år att placera oss i samma kategori som 1700-talets människor, enligt principen ”några hundra år hit eller dit”? Kommer distinktionen mellan digitala revolutionen och upplysningstiden att suddas ut i framtidens historieböcker?

Vårt sätt att mäta tid relativt vår egen position i historien skapar också intressanta jämförelser i det moderna perspektivet. När dagens 50-åringar var tonåringar på det färgstarka 1980-talet, låg andra världskriget ungefär lika långt bort i tiden som just 80-talet ligger från oss idag. Fyrtio år – en tidsperiod som kan kännas både avlägsen och närvarande beroende på perspektiv.

Tiden mellan krigsslutet 1945 och Whams ”Last Christmas” från 1984 är faktiskt kortare än tiden mellan deras hit ”Wake me up before you go-go” och Stephen Millers kontroversiella uttalanden om våld och makt i amerikansk television nyligen. Detta trots att många fortfarande betraktar 80-talet som ”nyligen” medan andra världskriget placeras i en avlägsen historisk epok.

Kopernikus, som förändrade vår förståelse av universum, levde till den för sin tid anmärkningsvärda åldern av sjuttio år. I kontrast står George Michael, en av 1980-talets stora popikoner, som gick bort vid endast femtiotre års ålder – en påminnelse om att livslängd inte alltid följer historiska mönster.

Dessa tankeexperiment om tid får särskild resonans när man vandrar genom Krakows kullerstensgator. Här har människor trampat i århundraden, och kommer fortsätta göra det i århundraden framöver. Vi är bara en kort parentes i detta historiska flöde, oavsett hur betydelsefulla vi känner oss i stunden.

Tidsuppfattningens relativitet får oss att fundera över vår egen plats i historiens långa kedja. Vad kommer att återstå av vår tid? Kommer våra politiska strider, teknologiska innovationer och kulturella uttryck att betraktas som en sammanhängande epok av framtidens historiker, eller kommer de att urskilja nyanser och brytpunkter som vi själva inte kan se?

Medan vi beundrar historiska byggnader och köper souvenirer för att känna en koppling till det förflutna, är vi samtidigt själva en del av historiens vävnad – en fascinerade tanke att bära med sig hem från Krakow, tillsammans med den marinblå toppluvan eller den vita pikétröjan.