Säverman: Ett sekel svenska synkoper

I Sverige fick jazzens hundraåriga historia ett nytt standardverk när musikhistorikern Jan Bruér publicerade sin omfattande bok ”Jazzen i Sverige – de första hundra åren”. Verket kartlägger den synkoperade musikformens resa genom det svenska kulturlandskapet från tidigt 1900-tal fram till idag.

Det var omkring 1910 som begreppet ”jazz” började användas för att beskriva en ny typ av rytmiskt musicerande. I Sverige utvecklade musiker sitt eget språkbruk och talade om att ”lägga på en hot”, medan den dansande publiken nöjde sig med att ”jazza”.

Den 2 april 1922 dyker ordet ”jazz” upp i Dagens Nyheter, i en tidstypisk vers: ”Hur ljuvt är det inte att jazza en vals, och känna en shimmy-mans arm om sin hals”. Enligt tidningen kunde man vid denna tid jazza till en mängd olika danser – foxtrot, turkeytrot, pigonwing, creoleshoot, pass-ma-la, lousianaship och Chicago Salute.

Revyartisten Ernst Rolf, som var något av en kulturell trendsättare, bidrog till jazzens spridning med texter som: ”Jag har blitt bekant me’en nygift fru, för fruar är ändå nåt särskilt flott, vi är inte alls nåt kuttrasju, vi är blott kamrater som jazzar smått…”

En tidig svensk jazzmusiker beskriver miljön för hundra år sedan med beundran för kollegorna: ”Plutten kom med i Helges band. Han var bror med Smyget Redlig. Plutten var ganska kraftig, som en trumpetare ska se ut, lite mellanviktare. Stabil. Han var som Armstrong. Och Smyget var mer som Bix Beiderbecke.”

Den omnämnde Helge var Helge Lindberg, en av pionjärerna som självklart förekommer i Bruérs omfattande verk. Boken fungerar som ett uppslagsverk över den svenska jazzscenens utveckling, från de tidiga experimenten till dagens mångfacetterade uttryck.

Bruérs dokumentation kryllar av personligheter – solister, vokalister, orkestrar och grupper – och är rikt illustrerad med fotografier från alla epoker. Läsaren får följa jazzens stilistiska förvandling, från ragtime och ”hot music” till swing och bebop, vidare genom cool jazz, ”Jazz på svenska”, ”Jazz i folkton” och fram till samtidens experimenterande former.

De hundra åren av svensk jazzhistoria har dokumenterats av både musiker och journalister. Tidskrifter som Orkesterjournalen och Estrad har bevakat scenen, medan radiojournalister som Claes Dahlgren rapporterade från jazzens centrum i New York.

Intressant att notera är hur bildmaterialet i boken avslöjar tidens gång. Under jazzens första halvsekel bar musikerna genomgående slips – precis som övriga samhället. Den formella klädseln speglar hur jazzen, trots sitt rykte som rebellisk musikform, ändå var integrerad i sin tids sociala konventioner.

Boken fokuserar helt på jazzmusiken och dess utveckling, utan större utblickar mot omvärlden. Detta val är medvetet och rimligt, med tanke på materialets omfattning. Genom denna specialisering lyckas författaren teckna en detaljerad bild av hur en amerikanskt född musikform funnit sin egen särpräglade utveckling på svensk mark.

För musikintresserade blir Bruérs verk ett viktigt dokument över hur jazzen, från att ha varit en importerad kuriositet, utvecklades till en central del av svenskt kulturliv. Samtidigt fungerar boken som en påminnelse om hur musik skapar gemenskap över generationsgränser – de tidiga jazzpionjärernas experimenterande anda lever vidare hos dagens unga musiker, om än i nya former.

Hundra år av jazz i Sverige representerar inte bara en musikalisk utveckling utan också en social och kulturell resa, där musikens förmåga att ständigt förnya sig utgör den röda tråden.