Resan söderut från Stockholmsområdet har länge burit med sig en rytmisk följd av ortnamn. För pendlare på sträckan mot Södertälje har ”Huddinge, Tullinge, Tumba” fungerat som en ramsa, inte minst när tåget dunkade över rälsskarvarna. De skarvarna är i dag borta. På de flesta huvudlinjer har rälsen svetsats samman, vilket ger en tystare och jämnare gång. Men ortnamnen finns kvar, och de påminner om hur järnvägen format Stockholms södra förorter.
Längs södra stambanan fortsätter resan genom Norrköping, Linköping och Mjölby. Här är järnvägens historia fortfarande synlig i stadsbilden. Norrköping har en välbevarad järnvägspark. I Linköping står tullhuset från 1876, en byggnad som sällan uppmärksammas trots sin ålder. I Mjölby byggdes stadshotellet mitt emot järnvägsstationen för att kung Oscar II skulle ha nära mellan tåget och sitt logi när stationen invigdes 1873. Att hotell och stationshus placerades intill varandra visar hur central järnvägen var för stadsplaneringen under 1800-talet.
Nästa stora järnvägsnav är Nässjö, beläget på småländska höglandet. Nässjö C är en av landets viktigaste knutpunkter för såväl fjärr- som regionaltrafik. Här ansluter flera linjer, bland annat Krösatåget. Det regionala tågsystemet är uppkallat efter de vilda lingon som växer i Smålands skogar. Enligt planerna ska tågen med tiden lackeras i lingonrött, men tills vidare går de i gult och grått.
Från Sävsjö, en ort som tidigare var en järnvägsknut, går i stället busstrafik. Bussen har samma gula och grå färgsättning som Krösatåget. Under en tur från Sävsjö passerade bussen bland annat Landsbro. Ombord fanns endast ett fåtal passagerare, något som speglar det minskade trafikunderlaget i Smålands inland.
Landsbro är en småort som brottas med avfolkning men som fortfarande präglas av sin stora träfabrik. Orten är ett exempel på hur skogsindustrin under lång tid format stora delar av regionen. Sågverk och träförädlingsföretag är fortfarande bland de viktigaste arbetsgivarna i Småland, men branschen har genomgått omfattande strukturella förändringar. Teknikutveckling och automatisering gör att färre anställda behövs per producerad volym. Samtidigt har trävaror behållit sin ställning som en av Sveriges viktigaste exportvaror. För orter som Landsbro innebär det att arbetsmarknaden och den lokala servicen successivt krymper, trots att industrin fortfarande är i drift.
Även på sträckan mellan Åseda och Nässjö har rälsbussen ersatts av landsvägsbuss. På 1970-talet kunde en passagerare kliva ombord på rälsbussen från Åseda med en plasthink tjursperma som skulle vidare till Nässjö. Den typen av last har sedan länge flyttats till vägtransporter, i takt med att seminverksamheten och lantbrukets logistik centraliserats. Anekdoten illustrerar hur landsbygdsjärnvägarna förlorade stora delar av sin blandade trafik långt innan dagens tågsystem tog form.
Bussresan från Vetlanda till Nässjö går i dag genom omvägar med täta rondeller, en påminnelse om att vägnätet byggts för andra transportbehov än järnvägens. Vid Nässjö C ansluter både regional- och fjärrtåg, och där fortsätter resan norrut mot Stockholm. När tåget åter passerar Tumba, Tullinge och Huddinge är färden både välbekant och förändrad. Järnvägens roll som länk mellan Småland och storstadsregionen är dock oförminskad.
