Scarlett Johanssons pantertant drar en rövare om Förintelsen

En ärlig berättelse om vänskap, sorg och historisk identitet

I Scarlett Johanssons regidebut ”Eleanor the great” möter publiken en oförglömlig huvudperson i 94-åriga Eleanor, mästerligt gestaltad av June Squibb. Filmen inleds med en varm skildring av två äldre vänner i Florida, där Eleanor och Bessie delar vardagen med svart humor och syrliga kommentarer om livet. Allt förändras dock abrupt när Bessie, spelad av Rita Zohar, oväntat går bort i sömnen.

Efter förlusten står Eleanor ensam med frågan om vem hon är utan sin livskamrat. När dottern försöker övertyga henne om att flytta till ett äldreboende, hamnar Eleanor av en slump i en stödgrupp för Förintelsens överlevare istället för i en seniorkör som var den ursprungliga planen. Där möts hon av sådan värme och förståelse att hon börjar dela med sig av traumatiska barndomsminnen – men de är inte hennes egna, utan tillhör den bortgångna vännen Bessie som föddes i ett koncentrationsläger.

Situationen kompliceras ytterligare när journaliststudenten Nina, spelad av Erin Kellyman (även aktuell i ”28 years later: The bone Temple”), blir intresserad av Eleanors berättelse. Genom ett universitetsprojekt fångas Eleanors vittnesmål på video, vilket även väcker uppmärksamhet hos Ninas kända programledarpappa, gestaltad av Chiwetel Ejiofor. Lögnen växer till en tidsinställd bomb som hotar att explodera.

Filmens handling utvecklar sig till ett nyanserat drama om sorg och förlust. En oväntad vänskap uppstår mellan Eleanor och Nina, trots generationsskillnaden och deras olika bakgrunder. Nina har nyligen förlorat sin egen mor, vilket skapar en anknytningspunkt i sorgen. Trots Eleanors problematiska lögn väcker hon sympati hos tittaren – hon är en ensam äldre kvinna som just förlorat den viktigaste personen i sitt liv.

Det finns en djupare dimension i Tory Kamens debutmanus som berör frågor om tolkningsföreträde och förmedling av andras livshistorier. Det är knappast en tillfällighet att filmen får digital premiär på Förintelsens minnesdag, den 27 januari, samma datum som Auschwitz-Birkenau befriades 1945. Filmen aktualiserar frågan om hur minnen av Förintelsen förs vidare även när de inte är självupplevda.

Som regissör visar Johansson stor skicklighet i att fånga New Yorks atmosfär under vårvinter. Med stöd av Dustin O’Hallorans känslosamma pianomusik skapas en falsk trygghet som liknar värmen från en stickad vante, ett skydd mot den kyla som väntar när sanningen oundvikligen kommer fram. Det är en visuellt tilltalande film som lyfter fram stadens urbana landskap med en varsam hand.

Trots filmens fina kvaliteter och en närmast perfekt slutscen, saknar ”Eleanor the great” det djup och den långvariga påverkan som ett drama med detta tema kunde ha haft. Filmen blir något för försiktig och konventionell i sitt berättande, vilket resulterar i en upplevelse som riskerar att snabbt glömmas bort trots dess starka tematik.

För den som är intresserad av filmer som behandlar efterverkningarna av Förintelsen finns andra rekommenderade titlar som ”Sophies val” (1982), ”Phoenix” (2014) och den nyare ”A real pain” (2024), som alla erbjuder olika perspektiv på detta historiska trauma.

June Squibb levererar en anmärkningsvärd prestation som Eleanor, vilket är särskilt imponerande med tanke på att skådespelerskan är 96 år. Tillsammans med den 82-åriga Rita Zohar skapar de ett porträtt av vänskap och lojalitet som överskrider åldersgränser, och ställer viktiga frågor om identitet och hur vi förhåller oss till historien, även när den inte är vår egen.