Shabaka Hutchings står vid ett vägskäl

I den brittiska jazzscenen står sedan länge Shabaka Hutchings som en av de mest inflytelserika gestalterna. Hans senaste album ”Of the earth” markerar ytterligare ett steg i en konstnärlig utveckling som ständigt överraskar och utmanar lyssnaren.

Skivan, som släppts på hans eget nystartade skivbolag Shabaka Records, kan på många sätt ses som ett pandemialbum, trots att den kommer långt efter att restriktioner och isolering upphört. Det var under dessa avskilda perioder som grunden till albumets rytmer och strukturer började ta form.

För den som följt Hutchings karriär är kontrasterna till hans tidigare arbete påfallande. I grupperna Sons Of Kemet, The Comet Is Coming och Shabaka & The Ancestors skapade han fysisk och ofta politiskt laddad musik. Sons Of Kemets sista album ”Black to the future” präglades exempelvis av funkiga rytmer och texter inspirerade av Black Lives Matter-rörelsen.

Med sitt första soloalbum ”Percieve it’s beauty, acknowledge it’s grace” tog han en helt annan riktning – ett stilla, meditativt verk fyllt av flöjter, ambient och spiritual jazz. Denna vändning speglar en bredare kulturell tendens där många söker sig mot det andliga och individualistiska i tider när världspolitiken framstår som allt mörkare.

På ”Of the earth” försöker Hutchings nu förena dessa två uttryck. Saxofonen har återvänt till hans instrumentarsenal, samtidigt som han experimenterar med beats och rytmiska strukturer på ett sätt som påminner om hiphop-producenters arbetssätt. I pressmeddelanden nämner han inspirationskällor som D’Angelos ”Brown sugar” och producenten J Dilla. Han tar till och med steget att rappa på två av albumets spår, med en nedpitchad röst som understryker albumets jordnära anspråk.

Albumets styrka ligger i låtar som öppningsspåret ”A future untold” och ”Marwa the mountain”. Den senare kombinerar influenser från karibisk folkmusik med afroamerikansk fife and drums-tradition på ett fascinerande sätt.

Men trots dessa höjdpunkter finns det något rastlöst och ofärdigt över albumet. Att Hutchings står för allt – från komposition och alla instrument till produktion – ger visserligen en sammanhållen vision men bidrar också till att musiken ibland känns något inåtvänd och avskärmad. Avsaknaden av de kollektiva energier som präglat hans tidigare projekt är märkbar.

”Of the earth” framstår därmed som ett tydligt övergångsalbum. Det visar en artist i rörelse, sökande efter nya uttrycksformer och balans mellan det individuella och det kollektiva, mellan det jordnära och det andliga, mellan det traditionella och det experimentella.

För den brittiska jazzscenen, som under det senaste decenniet upplevt ett remarkabelt uppsving med artister som Nubya Garcia, Moses Boyd och Theon Cross, förblir Shabaka Hutchings en central innovatör. Hans inflytande sträcker sig långt utanför jazzkretsar och når in i klubbkulturen, hiphopen och den experimentella musiken.

I en tid när många jazzmusiker söker nya vägar för genren, står Hutchings för ett särskilt personligt uttryck. Hans utforskande av afrikanska och karibiska musikelement, kombinerat med en djup förståelse för jazztraditionen och samtida elektroniska uttryck, gör honom till en unik röst.

”Of the earth” må vara ett mellanalbum i Hutchings karriär, men det visar en artist som står vid ett spännande vägskäl. Vart han än väljer att gå härnäst, finns det all anledning att fortsätta följa hans musikaliska resa.