Släkterna Lagercrantz-Schulman-Stolpe är ett svenskt Marveluniversum

David Lagercrantz nya memoarbok ”Intränglingen” har nu kommit i tryckt form, utgiven av Norstedts. Boken är på 49 sidor och gavs redan i våras ut som ljudbok på Storytel, uppläst av författaren själv. Att den tryckta utgåvan kommer först i efterhand kan betraktas som ett sätt att förlänga marknadsföringen, men det säger också något om hur boken är tänkt att konsumeras: i första hand som ljud, i andra hand som text. Norstedts är ett dotterbolag till Storytel, en av de stora aktörerna på den svenska ljudboksmarknaden. Att en titel först släpps som ljudbok och först därefter i tryckt skick är en allt vanligare lanseringsmodell.

Boken kretsar kring det som David Lagercrantz kallar familjens ”svarta år”: 1987, då det stod klart att hans far, Olof Lagercrantz, under nästan femtio år hade haft ett stort antal otrohetsaffärer medan han var gift med Martina. Olof var mångårig chefredaktör för Dagens Nyheter (DN) och en av landets mest kända kulturpersonligheter. Martina var mycket ung när hon gifte sig med den tio år äldre maken, och hon hade ägnat sitt liv åt barnen och åt att läsa hans texter. ”Är detta tacken?” undrar hon i boken.

Det hela började med att en medelålders man kontaktade familjen och påstod att han var Olofs son. Hans mor– en före detta pianolärarinna till Olof, hon som en gång ”fick skjuts hem” – hade på dödsbädden erkänt att den far som sonen växte upp med sannolikt inte var hans biologiske far. Ett DNA-test skulle sedermera visa att mannen inte var Olofs son, men krisen hade redan rivit upp ett helt liv av hemligheter.

Familjedramat utspelar sig mot en bakgrund som under senare år har blivit den svenska medelklasskulturens eget litterära universum. Tillsammans med släktgrenarna Schulman och Stolpe har Lagercrantzfamiljen kommit att likna en berättelsemaskin, inte minst efter Alex Schulmans succémemoar ”Bränn alla mina brev” (2018). Här finns kärlek och hat, hjältar och skurkar, och den kommersiella fördelen att alla gestalter dessutom lever eller har levt på riktigt.

David Lagercrantz, känd för fortsättningen på Stieg Larssons Millennium-serie och för böckerna om Rekke och Vargas, var vid tiden kriminalreporter i Sundsvall och alltför upptagen av egna problem för att läggga märke till detaljerna. I ”Intränglingen” skriver han fram händelserna med en berömvärd empati för alla inblandade, inte minst för den nytillkomne sonen, som ingen vill veta av och som är alldeles oskyldig till det inträffade.

En viktig källa är Olofs egen opublicerade bok ”Boken om smärtan”, som syskonen hittade i kvarlåtenskapen. Många sidor var sönderrivna och hoptejpade, troligen av Martina, som enligt David Lagercrantz var lika rasande på sin make som full av respekt inför hans litterära produktion. Fokus ligger framför allt på Martina. Hon var bara arton när hon gifte sig och har hela sitt liv stått i skuggan av maken. Att ”intränglingen” efter DNA-testet inte visade sig vara Olofs son spelar till slut mindre roll: han kunde ha varit det, och vem vet om det inte finns andra som han därute.

Kritiken mot boken har ändå varit blandad. En invändning är att berättelsen, trots allt, är ganska trivial– en dussinvara i genren ”familjehemlighet”. Att de inblandade är kända framstår som huvudskälet till utgivningen, något som Lagercrantz sannolikt inte skulle förneka. En annan svaghet, som har pekats ut, handlar om den medietekniska bakgrunden. Med sina 49 sidor ger boken inga fullskaliga porträtt, och författarjaget refererar till sig själv med en spontanitet som fungerar i en podcast eller i en tv-soffa, men som ter sig underlig i tryckt text. Själv konstaterar han att dramat 1987 utgör stommen i hans fjärde bok om Rekke och Vargas, ”Ur djupen ropar jag”.

Frågan är om ”Intränglingen” egentligen ska läsas som litteratur eller som något annat. Texten är komponerad för muntligt berättande: meningarna är korta, dialogerna driver scenerna framåt och vissa repliker återkommer som i ett epos. ”Var inte fånig, Martina, jag skjutsade henne bara hem”, säger Olof. Men form är inte bara yta. När en text består av röst snarare än av en fint utmejslad subjektivitet, vilar den på att det sagda är så pass intressant att det fungerar i vilken skepnad som helst. I ”Intränglingen” känns resultatet mer som ett okej sommarprat än som en litterärt känslig skildring av ett äktenskap i kris. Kanske är det precis så det är tänkt.