Smärtfull och rörande föreställning ger röst åt offren i Orlando

I den varma junimorgonen är det tio år sedan en av de mest förödande masskjutningarna i USA:s moderna historia ägde rum. Det som skulle ha varit en helt vanlig festkväll på gayklubben Pulse i Orlando förvandlades till en mardröm när 49 människor förlorade sina liv i ett hatbrott som skakade både nationen och världen.

På scenen i Stockholms innerstad har nu dessa människors historier fått nytt liv genom en teaterföreställning baserad på Johan Hiltons intervjubok ”Vi är Orlando”. Föreställningen markerar ett decennium av sorg, men också av kamp mot hatbrott och diskriminering av HBTQ-personer.

Natten till den 12 juni 2016 öppnade en ensam gärningsman eld inne på nattklubben under ”Latin Night”, en kväll som var särskilt populär bland latinamerikanska HBTQ-personer. Utöver de 49 som dog skadades ytterligare 53 personer i det som då var den dödligaste masskjutningen i USA:s historia. Attacken riktades medvetet mot en plats som för många var en fristad, en säker hamn i ett samhälle där många fortfarande kämpar för acceptans.

Hiltons bok från 2018 tog sig an den svåra uppgiften att skildra tragedin genom att lyfta fram offrens historier och de överlevandes vittnesmål. Nu har regissören Amanda Ooms tillsammans med en ensemble skickliga skådespelare förvandlat dessa berättelser till en gripande föreställning som varken förfaller till sensationalism eller ytlig sentimentalitet.

”Det är en oerhört svår balansgång att skildra en sådan tragedi på scen”, säger teaterproducenten Maria Söderberg. ”Vi ville hedra offren genom att visa deras liv, inte bara deras död. Varje person som dog den natten var en individ med drömmar, relationer och en framtid som rycktes ifrån dem.”

Föreställningen växlar mellan olika tidsperspektiv – tiden före attacken, själva natten och efterdyningarna. Med sparsmakade scenografiska element låter ensemblen berättelserna stå i centrum. Personliga tillhörigheter, fotografier och textmeddelanden som skickades under attacken blir kraftfulla symboler för de liv som gick förlorade.

Särskilt starkt är skildringen av gemenskapen som klubben Pulse erbjöd. För många var klubben mer än bara ett nöjesställe – det var en plats där de kunde vara sig själva utan rädsla. Denna aspekt av tragedin framhävs med både smärta och värme i föreställningen.

”Vi ville visa vad Pulse betydde för Orlando och särskilt för stadens HBTQ-community”, förklarar dramatikern Lisa Langseth som adapterat boken för scenen. ”Det handlar inte bara om en fruktansvärd våldshandling, utan om att förstå vad som förstördes – en plats för gemenskap och trygghet.”

Efter attacken blev ”Orlando Strong” ett samlande begrepp för solidariteten som växte fram. Minnesstunder hölls över hela världen, och i USA blossade debatten om vapenlagar och hatbrott upp på nytt. Teaterföreställningen berör även dessa aspekter, hur tragedin påverkade både lokala och globala samhällsstrukturer.

Förövaren, som sköts till döds av polis efter ett flera timmar långt gisslandrama, hade enligt utredningen svurit trohet till terrorgruppen IS. Men föreställningen undviker klokt nog att ge alltför mycket utrymme åt gärningsmannen eller spekulera kring hans motiv. Istället ligger fokus på de människor vars liv släcktes och de överlevande som fortfarande bär på traumat.

”Genom att ge röst åt offren och deras anhöriga motverkar vi den anonymisering som ofta sker i mediarapportering om massakrer”, säger Johan Hilton. ”Det är lätt att reducera offer till siffror eller namn på en lista, men varje person hade en historia som förtjänar att berättas.”

Föreställningen har redan hyllats av kritiker för sin respektfulla och samtidigt konstnärligt övertygande gestaltning av tragedin. Publiken lämnar teatern med tårar i ögonen, men också med en djupare förståelse för vad som hände den ödesdigra natten och vad det representerar i ett större samhällsperspektiv.

I en tid när hatbrott mot HBTQ-personer fortfarande är en realitet i många länder, inklusive Sverige, fungerar ”Vi är Orlando” som både en påminnelse om det förflutna och en uppmaning till fortsatt kamp mot diskriminering och hat.

”Det ultimata målet med föreställningen är att hedra minnet av de 49 personer som dog”, avslutar regissören Amanda Ooms, ”men också att påminna oss om att kampen för ett öppet och accepterande samhälle måste fortsätta, så att liknande tragedier aldrig händer igen.”