Ståhlis: Mitt möte med vargen – i fårakläder

I den senaste tidens kalla vinter har ett oväntat mode återvänt till Stockholms gator. Pälsen, länge bannlyst från modebilden, har gjort en tyst men påtaglig comeback. Allt fler kvinnor, både unga och äldre, syns nu insvepta i pälsar när de rör sig genom huvudstadens kvarter.

Fenomenet blev tydligt för mig personligen när jag nyligen nästan krockade med en kvinna i en yvig vargpäls utanför min tandläkarmottagning. Hennes ansikte var knappt synligt i den uppfällda kragen, men intrycket var slående. Bara dagar senare började jag notera fler pälsklädda personer runt om i staden, ett mönster som bekräftades av flera modeobservatörer.

Majoriteten av de pälsar som nu syns är antingen så kallad fuskpäls eller vintage – ofta ärvda plagg som efter årtionden i garderobens dunkel äntligen får känna frisk luft igen. Det handlar om mormors eller farmors gamla pälskappor som plötsligt blivit trendiga igen bland yngre generationer.

Pälsens historia i modevärlden har genomgått dramatiska svängningar. Från att ursprungligen ha varit ett rent praktiskt skydd mot kyla, blev pälsen under 1900-talet alltmer en statussymbol och lyxmarkör. Särskilt intressant är pälsens roll under olika kulturella epoker.

Under 1950-talet var pälsen synonym med Hollywood-glamour, där stjärnor som Marilyn Monroe och Elizabeth Taylor förhöjde sin lyxiga framtoning genom att svepa in sig i exklusiva pälsverk, ofta vit mink. Det var en tid då pälsen representerade elegans och framgång utan större etiska betänkligheter.

60- och 70-talens rockstjärnor som Mick Jagger, Jim Morrison och Janis Joplin gav pälsen en ny, rebellisk identitet. De föredrog lurviga eller fläckiga pälsverk som bröt mot den traditionella persianpälsen, vilken ansågs tillhöra en äldre generation.

I konsthistorien finns också intressanta kopplingar till pälsmode. Anders Zorns välkända självporträtt där konstnären bär en imponerande vargpäls är ett svenskt exempel. Internationellt gjorde även avantgardekonstnären Marcel Duchamp avtryck genom att posera i en långhårig päls av oklart ursprung.

Pälsens ställning genomgick en radikal förändring under 1980-talet när djurrättsfrågor och miljömedvetenhet fick allt större uppmärksamhet. Från att ha varit en statusmarkör blev den närmast en skambeläggande symbol. Kampanjer med slagord som ”Hellre naken än i päls” bidrog till att pälsindustrin hamnade i kris och många slutade helt att bära äkta päls.

Personliga erfarenheter av päls varierar kraftigt mellan generationer. En äldre kvinna jag talade med berättade hur hennes mor en gång köpt en päls av obestämbart ursprung på auktion. När folk frågade vilket djur pälsen kom från, svarade modern kort ”stäppråtta” för att avsluta alla vidare diskussioner.

Egna minnen av päls kan vara både humoristiska och tankeväckande. En journalist berättade om ett uppdrag på Skansen där hon skulle göra ett reportage om en tam varg som regelbundet rastades i koppel. Först när hon stod öga mot öga med vargen insåg hon att hon bar lammpäls. Vargen tryckte nyfiket sin nos mot pälsen, tittade upp med en listig blick, och fortsatte sedan sin promenad mellan förundrade hundar och fascinerade dagisbarn.

I dagens samhällsklimat med ökande fokus på hållbarhet och etisk konsumtion representerar vintageplagg som ärvda pälsar en intressant kompromiss. För många är det ett sätt att återanvända något som redan existerar, utan att stödja modern pälsindustri. Fuskpälsen har samtidigt utvecklats tekniskt och erbjuder idag både värme och lyxkänsla utan djuretiska problem.

Pälsens återkomst denna vinter väcker frågor om mode, etik och hållbarhet – ett komplext samtal som fortsätter att utvecklas i takt med att allt fler pälsar syns på Stockholms vintergator.