Ståhlis: Morgonpromenaden bevisar att han lever i nuet

I den där limbon mellan julhelg och nyårsafton råder en speciell stämning i Stockholms gator. Staden vilar i ett slags väntans tillstånd – butikernas skyltfönster har redan bytt ut juldekoren mot nyårens silverskimrande glitter, och kulturinstitutionerna har ställt om från Händels mäktiga toner till festliga champagnemelodier.

Under dessa tidiga morgontimmar är det nästan uteslutande två grupper människor som befolkar de annars så tysta gatorna: hundägare och småbarnsföräldrar. De förstnämnda följer sina fyrfota vänners orubbliga rutiner, medan de senare hoppas att den tidiga morgonluften ska ha en lugnande effekt på sömnlösa bebisar.

Från Drottninggatsbackens krön breder staden ut sig i all sin stilla prakt. Soluppgången målar himlen i svaga rosaskiftningar över stadens siluett. Det är en ovanligt tyst morgon, typisk för mellandagarna när staden tycks hålla andan mellan festligheterna.

För många representerar det stundande årsskiftet en ny början – ett oskrivet blad fyllt med möjligheter. För andra är kalendern redan fylld med åtaganden, deadlines och plikter. Oavsett vilket lever vi i en tid präglad av förväntningar: inför julen, nyårsfirandet, kommande semestrar, arbetsprestationer, och kanske till och med kärleken.

Vi människor tenderar att fokusera mer på hur saker ska bli än hur de faktiskt är just nu. Nuet förvandlas snabbt till dåtid, och vi blickar ständigt framåt mot vad som komma skall. Denna framtidsorientering är i många avseenden nödvändig för att vi ska kunna planera och organisera våra liv, men den kan ibland leda till att vi missar värdet i stunden.

Även våra fyrbenta följeslagare har sina förväntningar, om än av enklare slag. Den strävhårige taxen Douglas lever visserligen mer i nuet än sin mänskliga kompanjon, men även han har sina förväntningar – på en godbit korv, en spännande promenad eller ett litet äventyr.

”Även jag har förväntningar”, konstaterar berättaren under morgonpromenaden. ”Som att du inte ska komma uppseglande som taxarnas Duplantis bland dunbolstren med ett näst intill oigenkännligt gosedjur i munnen klockan 05.30. Och förvänta dig en lekstund.”

Douglas låtsas inte höra denna mild förebråelse. Istället fortsätter han ivrigt nosa vidare längs vägen, fullständigt uppslukad av nuets alla dofter och intryck – ett levande exempel på förmågan att vara helt närvarande i stunden.

Ju längre morgonpromenaden fortskrider, desto fler hundägare dyker upp. Inbäddade i sjalar och med uppdragna huvor i det kyliga vintervädret, huttrar de och uppmanar sina hundar: ”Baja nu. Kom igen!” Återigen denna ständiga förväntan, denna brådska att få återvända till morgonkaffet och värmen.

Men hundarna tycks ha en helt annan inställning till tiden. De stressar inte, utan utforskar sin omgivning metodiskt och grundligt. Deras motto tycks vara att allting har sin tid – ett förhållningssätt som kanske innehåller en vis påminnelse för oss människor i vår ständiga jakt på det som komma skall.

Några timmar senare har både berättaren och den strävhårige taxen återvänt hem. Medan Douglas tar sig en välförtjänt tupplur glittrar vintersolen i jugendhusets fönster längs gatan. På tv:n visas årets sista skidskyttetävling, och som alltid är förväntningarna höga.

I denna stilla stund mellan två storhelger, medan ett år går mot sitt slut och ett nytt väntar runt hörnet, kanske det finns en värdefull påminnelse: att ibland, precis som våra fyrbenta vänner, låta nuet vara gott nog och inte ständigt jaga nästa ögonblick. För i slutändan är det kanske just i dessa till synes obetydliga stunder – en morgonpromenad i gryningen, solljuset som glittrar i fönstren, en slumrande hund vid våra fötter – som vi finner livets verkliga mening.