Ståhlis: Omplantering, krig och en helt annan tid

I den tidiga våren, då ljuset förlängs och naturen börjar visa tecken på förnyelse, står jag med blomjord på händerna och omplantererar en försiktig pelargonplanta. Det är den tysta ritualen som många trädgårdsintresserade känner igen – omplanteringstiden har anlänt. Jag fortsätter med några fler plantor medan solen silar sig genom kökets linnegardiner. Utanför hörs endast det svaga knastrandet av grus under bilarnas vinterdäck, ett ljud som onekligen signalerar vårens ankomst.

Det är svårt att inte bli betagen av vårens förföriska tecken. Solen som värmer allt starkare, talgoxarnas envisa tutande och den behagliga lävärmen mot en stenvägg. Små glädjeämnen dyker upp överallt – kanske i form av några sparade dahliaknölar eller det oväntade skattebeskedet som just anlänt.

När omplanteringsarbetet är slutfört slår jag på tv-apparaten. Omedelbart bryter omvärldens hårda realitet in i mitt vårfokuserade sinne. Nyhetssändningar visar kartor över krigsområden, drönarvideor och människor i sorg. Nystrukna reportrar ställer fråga efter fråga till vältaliga experter som analyserar situationen. De talar om det förflutna och nuet, men om framtiden kan ingen egentligen uttala sig med säkerhet, trots deras självsäkra ton.

Jag byter kanal och hamnar på SVT Play där det ligger flera dokumentärer om Olof Palme. En av dem fångar mitt intresse. Filmen börjar i 1960-talet och visar en svunnen tid med kostymklädda politiker vid sammanträdesbord där termoskannor står uppradade. En tid då män såg ut som formella farbröder och kvinnor var så fåtaliga kring maktens bord att de kunde räknas på en hands fingrar.

Dokumentären följer politikern genom årstider och valår. Palme omges ständigt av journalister och fotografer. I en scen ber han leende mediefolket att backa lite när han anländer till villan i Vällingby. Han vill inte att de ska se var familjen gömt dörrnyckeln. En liten detalj som vittnar om en annan tid med andra förutsättningar och andra säkerhetsarrangemang.

När filmen avslutas blir jag sittande en stund i eftertanke. Jag minns den tunga stämningen under begravningsceremonin i Stockholms stadshus. Den gråa marsdagen 1986, alla internationella statsmän som satt rad efter rad tillsammans med svenska politiker och kulturpersonligheter. Jag var där som reporter för en annan tidning då.

”Har du något passande att ha på dig?” frågade min nyhetschef när han gav mig uppdraget.

Det blev en grå dräkt med svarta bandkanter – ett plagg från 40-talet som min moster en gång gett mig. En insvängd dräktjacka med en rak kjol som nådde till vaderna, och med en elegant etikett på insidan av linningen. Märkligt hur sådana detaljer etsar sig fast i minnet.

Jag går tillbaka till köket och sätter på kaffebryggaren. Tar fram mitt senaste stickningsprojekt medan radion i bakgrunden fortsätter rapportera om krigets framfart någonstans långt borta. Det är en märklig kontrast mellan vardagens lugna bestyr och världens kaos.

När morgonen kommer har de små pelargonplantorna redan sträckt på sig, som om de fått ny energi efter omplanteringen. Naturen fortsätter sin gång, oberoende av människans konflikter och bekymmer.

Livet pendlar mellan det lilla och det stora. Mellan handfasta vardagsbestyr som att plantera om blommor och världshändelser som påverkar oss alla. Mellan vårsol som värmer genom fönstret och krigsrapporter som kyler våra sinnen. Mellan nostalgi över tider som flytt och oro för framtider som stundar.

I detta spänningsfält lever vi alla, försökande att skapa mening i vardagen medan historiens hjul rullar vidare, ibland märkbart, ibland nästan omärkligt. Men plantorna i fönstret bryr sig inte om världspolitik – de sträcker sig mot ljuset oavsett, en tyst påminnelse om livets envisa fortsättning.