Snökaos och tystnad – en vinter i Stockholm

Det senaste ymniga snöfallet i Stockholm har äntligen gett många vinterfantaster vad de längtat efter. För vissa av oss väcker snöns ankomst en särskild känsla – tystnadens skönhet över en morgonstilla stad, knarret under skorna och möjligheten att äntligen få användning av ylletröjor och halsdukar som legat undanstoppade. Den lilla glädjen när flingorna börjar dala ner är svår att förklara för dem som inte känner samma dragning till vinterns vita täcke.

Samtidigt är det viktigt att erkänna kontrasterna. Medan vissa njuter av det vita landskapet har andra drabbats hårt. Många har suttit strömlösa i dagar eller fastnat i timslånga bilköer, resignerade inför naturens krafter och infrastrukturens begränsningar när vintern slår till med full kraft.

Kärlek till snö kanske är genetisk. I mitt fall misstänker jag att jag ärvt en ”snöpositiv gen” från min hälsingemamma. Hon blev alltid lite extra livfull och glad när snön föll. Min pappa var mer neutral inför fenomenet – han satte på sin persianpälsmössa, som jag alltid tyckt liknade mer en pralin än en elegant huvudbonad, och visslade glatt på ”Här kommer Fritjof Andersson det snöar på hans hatt”.

Väderlekar har en märklig förmåga att transportera oss tillbaka i tiden, nästan lika effektivt som dofter. Ljudet av skridskor mot nyplogad is kan plötsligt förflytta en till barndomen. Man befinner sig mentalt som tioåring med fuktiga lovikkavantar, frusna fötter och rinnande näsa efter timmar av lek på den ojämna isbanan. I minnet ser man hur mörkret faller, värmestugan stänger och man vandrar hemåt med skridskoskydden på – för att sedan mötas av föräldrarnas milda bannor över att man inte bytt om ordentligt.

På samma sätt kan ett oväntat skyfall framkalla minnen av en specifik segeltur när vinden plötsligt dog ut och motorn vägrade starta. Hur kylan sakta kröp inpå, hur de roströda skinnhandskarna färgade av sig i sittbrunnen, droppande i regnet. Och hur sur den dåvarande kärleken blev över situationen.

Stockholms senaste snöfall fick mig att för en kort stund återuppleva en vinterpromenad för länge sedan, där samtalet med sällskapet sakta ebbade ut. Den tilltagande tystnaden mellan oss, det som poeten Gunnar Ekelöf så träffande beskriver som ”mellan raderna”, var mer talande än någonting vi faktiskt sade.

Min strävhårige tax Douglas verkar inte dela människors förmåga att associera väder med minnen. Han lever helt i nuet. För honom är snö något som ska utforskas och lekas i, utan nostalgi eller eftertanke. När han sedan återvänder hem är han vitpudrad som efter ett framgångsrikt polisiärt kokaintillslag, sprallig och upprymd. Kanske har även han en hälsinge-gen någonstans i sitt hundDNA.

Vintervädret skapar olika verkligheter för olika människor. För somliga är det ett vackert naturfenomen som väcker glädje och minnen, för andra representerar det problem, förseningar och praktiska utmaningar. Oavsett vilket perspektiv man har kan vi nog enas om att snön, när den väl kommer till våra städer, förändrar något i omgivningen – både i det fysiska landskapet och i sinnets landskap.

I ett Stockholm klätt i vitt fortsätter livet i sina olika skepnader. Barn bygger snögubbar, pendlare kämpar sig fram genom modden, och någonstans sitter en person och minns tidigare vintrar medan snöflingorna stilla dalar utanför fönstret.