Svenska Akademien överraskar med Krasznahorkai som årets Nobelpristagare

László Krasznahorkai, vars verk översatts till svenska av Daniel Gustafsson, har tilldelats årets Nobelpris i litteratur. Beskedet, som kom under torsdagen, var både väntat och oväntat enligt översättaren som under dagen kastats in i en intensiv mediekarusell.

”Det känns bra, det var både väntat och oväntat. Han var ju mycket förhandstippad. Men för mig var det ändå oväntat. Det var kanske lite för väntat, och de är ju gärna oförutsägbara i Akademien,” säger Gustafsson när Dagens Nyheter till slut når honom efter framträdanden i både Sveriges Radio och SVT.

Gustafsson hade länge förstått att den ungerske författaren skulle bli aktuell för Nobelpriset, men det kom ändå som en glad överraskning att det skedde redan i år. Som Krasznahorkais svenske översättare befinner sig Gustafsson i en unik position för att beskriva vad som gör författarskapet så speciellt.

Det mest utmärkande för Krasznahorkais stil är enligt Gustafsson språkbehandlingen och särskilt de långa meningarna som trots sin komplexitet ändå driver berättelsen framåt. Detta gör att texterna, trots sin säregna stil, faktiskt är möjliga att översätta.

”De långa meningarna, som ändå har en framåtrörelse. Därför blir han inte omöjlig att översätta,” förklarar Gustafsson, som beskriver arbetet med Krasznahorkais texter som lustfyllt.

Krasznahorkai är framför allt en historieberättare, betonar översättaren. Det handlar inte om abstrakta språkkonstruktioner utan om konkreta berättelser, ofta med faktabaserade inslag. I hans senaste verk fanns exempelvis omfattande referenser till partikelfysik.

”Det mesta är ganska kul, han är en historieberättare av rang. Det är inte abstrakta språkkonstruktioner han håller på med utan det är konkreta berättelser. Sen är det mycket fakta hela tiden. Han har en bred palett,” säger Gustafsson.

Översättningsarbetet mellan ungerska och svenska innebär särskilda utmaningar. Språken tillhör helt olika språkfamiljer och har fundamentalt olika uppbyggnad. Ungerskan är ett finsk-ugriskt språk med en agglutinerande struktur, medan svenskan är ett germanskt språk.

”Hela grammatiken är omvänd, utmaningen är att få det till bra svenska och att fånga hans flyt så att det ska kännas som det känns i original. Berättelserna drar sig själva framåt, det får inte hacka på svenska,” förklarar Gustafsson.

Daniel Gustafsson, som själv är författare och var Augustnominerad 2017 för romanen ”Odenplan”, har arbetat som översättare sedan 2009. Hans insatser inom översättarkonsten erkändes 2018 när han tilldelades Svenska Akademiens översättarpris. För Gustafsson ligger det största värdet i att få befinna sig nära en annan författares språk och kreativa process.

Han har träffat Krasznahorkai vid flera tillfällen, senast i januari i år i samband med prisutdelningen av Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris. ”Han är en väldigt rolig person,” berättar Gustafsson.

Krasznahorkais genombrott kom med romanen ”Satanstango” (1985), som även filmatiserades av regissören Béla Tarr. Andra betydande verk inkluderar ”Motståndets melankoli” och ”Krig och krig”. Hans senaste verk som översatts till svenska är ”Baron Wenckheims hemkomst”.

Tilldelningen av Nobelpriset till Krasznahorkai fortsätter Svenska Akademiens tradition att uppmärksamma författarskap som kanske inte når den breda publiken men som inom litterära kretsar anses vara av högsta internationella klass. Det markerar också ett erkännande av den ungerska litteraturen, som trots sitt rika kulturarv ofta hamnat i skymundan på den globala litterära scenen.

För den svenska förlagsbranschen innebär priset sannolikt ett ökat intresse för Krasznahorkais verk, med nytryck och möjligen översättningar av tidigare outgivna texter. För Gustafsson blir det troligen en intensiv period framöver med fler intervjuer och möjligen nya översättningsuppdrag relaterade till den nykrönte Nobelpristagaren.