I nittiotalet återvänder till strömningsjänsterna
”Sorry, Gary. Men jag var alltid den talangfulle medlemmen i bandet”, säger Robbie Williams hånfullt när han tar emot pris på musikgalan Brit awards efter succén med låten ”Angels” 1997.
Då hade Storbritanniens största sweetheart och samtidigt strulpelle hoppat av Take That för att i stället satsa på en solokarriär som, inte helt oväntat, gick som tåget. Betydligt svårare blev det för Gary Barlow och de andra medlemmarna i bandet.
Denna scen är med i en ny dokumentärserie på Netflix som i tre delar berättar historien om hur fem ambitiösa arbetarklasskillar från Manchester erövrade popscenen i början av 90-talet. Deras kännetecken var en sötsexig uppsyn, breakdanceinspirerad koreografi och megahittar som ”Relight my fire”, ”Pray” och ”Back for good”. Men dokumentären är samtidigt en berättelse om vänskap, svek och missbruk – och ett band som trots enorma framgångar tystnade ganska snabbt.
Att det kommer en serie om Take That just nu är inget annat än logiskt. Det är 35 år sedan gruppen slog igenom, och den senaste tiden har det producerats en rad musikdokumentärer som fungerar som tidsmaskiner för oss inbitna 90-talsnostalgiker. De skildrar bland andra Spice Girls, Ace of Base, Backstreet Boys och La Camilla i Army of Lovers.
När vi var tonåringar hängde dessa artister som idolaffischer på väggarna i flickrummen och fick oss att rusa till skivbutikerna för att spendera hela veckopengen på nypressade cd-singlar. Nu lockar de oss istället till strömningstjänsterna. Och filmerna håller genomgående hög kvalitet.
När dokumentärerna är som bäst lyckas de inte bara skildra bandets resa, utan också teckna en större bild av hur populärkulturen gestaltade sig under 90-talet. Det är så lätt att romantisera svunna tider, speciellt när nutiden allt mer liknar en segdragen pärs. Att det blivit en trend på sociala medier att blicka tillbaka till 2016 är ett tydligt tecken på denna nostalgitörst.
Musikdokumentärerna påminner dock om att allt inte var bättre förr. En sekvens i serien om Spice Girls gör så ont att se att det knyter sig i magen. Tjejerna i gruppen blev ständigt utsatta för sexism och kroppshån. Bara några veckor efter sin förlossning gästar Victoria Beckham, även kallad Posh Spice, en populär talkshow i brittisk TV.
Programledaren frågar om hon gått ner i vikt efter graviditeten och plockar fram en våg. ”Det här är hemskt”, säger Victoria medan han hetsar henne att ställa sig på den. ”50 kilo, inte illa!” svarar han glatt medan publiken applåderar. Samma programledare hade ett par veckor tidigare även ställt Geri Halliwell på vågen, trots att hon pratat öppet om sina problem med ätstörningen bulimi.
Filmen om Take That visar att vikthån och kroppshets inte var förbehållet kvinnliga artister, även om det var tjejerna som fick utstå mest. I ett satirprogram gör en skådespelare en karikatyr av Gary Barlow där han kallas för ”tjockis” och blir tillsagd att ställa sig bakom keyboarden för att ”dölja sin ölmage”. Det kastas till och med mat på honom. Och det är bara ett av många tillfällen då Barlow utsattes för fatshaming och tjockmobbing i offentligheten. Man kan bli anorektiker för mindre.
Överlag är retoriken i medierna mot Take That-killarna fruktansvärt hånfull och hård. Musikkritik är en sak, men dokumentären visar en hel rad klipp från brittisk tv där de unga männen blir utsatta för personliga påhopp om sina utseenden och röster. Samma typ av elaka kommentarer som folk skriver på sociala medier idag uttrycktes helt öppet av medieprofiler i de brittiska tv-programmen då.
”Gary kan inte sjunga. Inte dansa. Inte skriva låtar”, säger en panelist i en tv-show. Det blir ännu mer hjärtskärande när man sedan hör Gary Barlow berätta om hur han föll in i en depression, utvecklade ätstörningar och inte lämnade sitt hem på ett och ett halvt år efter att hans solokarriär gått i stöpet.
Robbie Williams har senare bett Gary Barlow om ursäkt för att han betedde sig illa mot honom. Fler borde stå på tur.
Popkulturen var på många sätt blomstrande och underbar på 90-talet, med all kreativitet som sjöd på musikscenen. Att vi fortfarande kan gå och nynna på låtar som är 35 år gamla och bli alldeles varma i bröstet av att se en gammal idol skildras på film, är ett bevis på det. Men med tanke på de sjuka ideal som rådde och hur det hetsades högljutt kring vikt och kroppar medan vi växte upp, är det ett under att vår generation inte är mer förstörd än vad den är.
Take That-dokumentären har premiär den 27 januari på Netflix. För den som vill fördjupa sig i 90-talets popfenomen finns även dokumentärserien om Spice Girls på Apple TV och Ace of Base-dokumentären på Viaplay.














23 kommentarer
The cost guidance is better than expected. If they deliver, the stock could rerate.
Good point. Watching costs and grades closely.
I like the balance sheet here—less leverage than peers.
Good point. Watching costs and grades closely.
Interesting update on Tara Moshizi: Nittiotalet borde be om ursäkt för tjockmobbningen. Curious how the grades will trend next quarter.
Good point. Watching costs and grades closely.
Good point. Watching costs and grades closely.
Exploration results look promising, but permitting will be the key risk.
Production mix shifting toward Kultur might help margins if metals stay firm.
Good point. Watching costs and grades closely.
Good point. Watching costs and grades closely.
If AISC keeps dropping, this becomes investable for me.
Good point. Watching costs and grades closely.
Good point. Watching costs and grades closely.
If AISC keeps dropping, this becomes investable for me.
Good point. Watching costs and grades closely.
Good point. Watching costs and grades closely.
Exploration results look promising, but permitting will be the key risk.
Good point. Watching costs and grades closely.
Good point. Watching costs and grades closely.
Production mix shifting toward Kultur might help margins if metals stay firm.
Good point. Watching costs and grades closely.
Good point. Watching costs and grades closely.