Vänskapens betydelse genom livet: en personlig reflektion

”Ingenting är värdefullare än en god vän”, ett citat som härstammar från antikens Grekland. Nästan alla filosofer, diktare och författare hade något att säga om vänskap, som i vissa historiska kontexter ibland uppfattades mer som ett erotiskt förhållande mellan samkönade personer.

Om detta fanns det motstridiga uppfattningar. Sokrates fördömde sexuella relationer mellan äldre och yngre män och menade att de äldre älskade de yngre som vargar älskar får. Men för tydlighetens skull handlar denna reflektion om vänskap mellan människor som kan ha erotiska känslor men som inte är älskare utan just vänner. Det bör vara möjligt att vara vän med någon utan sexuella intentioner, något som Stig Claessons roman ”Om vänskap funnes” är ett gripande exempel på.

När man når en viss ålder kan de yngre generationerna lära en mycket, samtidigt som klyftan mellan åldersgrupper växer och försvårar kontakten. Nyfikenheten på de unga är ofta ensidig – de äldre är nyfikna på de unga, men sällan tvärtom. Så har det alltid varit. Vänner skaffar man i unga år, och de mest betydelsefulla vänskaperna etableras ofta när man är riktigt ung.

Min första vän var en flicka, några månader äldre än jag som var fem år. Mina äldre bröder hade inte tid med mig – när jag jagade husets katt jagade de flickor. Grannflickan var också yngst och ensam i sin familj. Så vi två tillbringade dagarna tillsammans, lekte från morgon till kväll, endast avbrutna för måltider. Vi lekte alla möjliga lekar, men den mest populära var att kasta mullbär på varandra från det stora trädet mellan våra hem.

Jag avgudade henne. Så fort jag vaknade på morgonen sprang jag till hennes hem. Jag minns fortfarande hur hennes mamma alltid sa med stoisk röst: ”Titta vem som är här”. Dagen framför mig fick då mål och mening, även om tiderna var svåra.

Byn var ockuperad av Tyskland. Det rådde brist på allt utom rädsla. Våra lekar var det enda skyddet mot skräcken och hungern. När vi hörde de tyska soldaternas tunga steg höll vi om varandra – ett naturligt beteende när faran närmar sig, man söker trygghet i varandras famn hur liten den än är.

Den första som fängslades var min far, en grekisk flykting från Svarta havet. Han talade med viss accent, samtidigt som han var en hängiven och respekterad lärare. Varför just han? Morfar hade svaret: ”Han var inte härifrån. Han hade inga vänner.”

Visst hade han bekanta, men inga riktiga vänner. Han kände alla och alla kände honom, men han blev aldrig en av dem. En grek bland greker, ändå en utböling – den första att offras, en man utan sanna vänner.

Vi lämnade byn två år efter krigets slut och flyttade till Aten. Jag hade blivit åtta år och förlorat min väninna; vi hade blivit för vuxna för våra lekar. Men jag har aldrig glömt henne. Hon blev modellen för alla mina kommande vänskapsrelationer, med få variationer. Mina vänner, oavsett kön, hade med få undantag mörkt hår, var pratsamma och inte rädda för att dela sina hemligheter eller ta emot mina.

Den första tiden i Aten var svår – jag talade dialekt, hade fel kläder, var mager och längtade efter närhet. Den olycklige är sällan attraktiv, förutom för andra i samma situation.

Kostas, eller ”Kostakis” som alla kallade honom på grund av hans korta växt, blev min nya vän. Han hade vackra svarta ögon, snabba ben och kunde dribbla bättre än någon annan. Han kunde måla och teckna, och det som förenade oss var förälskelsen i samma flicka, som inte brydde sig om någon av oss. Kostakis var dessutom mycket intelligent och den första som berättade för mig om svart materia. Vi tillbringade mycket tid tillsammans och hade på kvällarna svårt att skiljas åt.

Vår vänskap var lekfull, innerlig och generös. En kväll, när vi som vanligt diskuterade vår hopplösa kärlek till samma flicka, meddelade han att han drog sig tillbaka – jag fick ha henne för mig själv, men det ville sig inte så.

I gymnasiet mötte jag två pojkar till med vilka jag delade den leklust som är grunden till all vänskap. Den ene ville bli skådespelare, den andre regissör, och jag ville skriva. Vi hade oändliga diskussioner om våra till synes osannolika framtidsdrömmar. Men vi lyckades alla tre. Vi blev det vi ville bli, och jag tror inte det hade varit möjligt utan den starka, ihållande och lyckliga vänskapen där det mesta var underförstått.

Allt detta gick förlorat när jag emigrerade till Sverige. Men återigen hade jag tur när jag träffade en annan grekisk emigrant som var äldre och hade hunnit vänja sig vid ensamheten. Vi skrattade åt samma saker, drömde om att skaffa Volvo och träffa kvinnor.

På universitet mötte jag Åke Löfgren, den briljante lektorn i praktisk filosofi, som öppnade Sverige för mig och aldrig tröttnade på mina enfaldiga frågor. Vi kom nära varandra, men mest på intellektuell nivå. Åke pratade nästan aldrig om sig själv.

Professor Harald Ofstad var annorlunda. Med honom kunde man bli vän på ett helt annat sätt – han var öppen, vital, hade ett stort hjärta och älskade poesi. Jag skrev min andra diktsamling en vinter i hans sommarhus medan han arbetade med sitt stora verk ”Vårt förakt för svaghet”. På kvällarna tände vi en stor brasa och diskuterade våra projekt, och jag kände ett djupt lugn.

Med tiden lärde jag känna flera kollegor och förläggare. Några blev och förblir vänner, andra har försvunnit av olika anledningar. Men genom alla dessa relationer var grunden densamma som med min femåriga kamrat i den grekiska byn – förmågan att leka tillsammans, både på skoj och på allvar.