I en tid då teatern ständigt söker vägar att göra klassiker relevanta för en modern publik bjuder Folkteatern Gävleborg på en nytolkning av Bertolt Brechts ”Tolvskillingsoperan”. Uppsättningen strävar efter att dra paralleller mellan Brechts samhällskritiska 1920-talsverk och vår samtid, med blandat resultat.

På scenen möts publiken av en energisk ensemble som med inlevelse kastar sig in i Brechts värld av småskurkar, tiggare och prostituerade. Det råder ingen brist på spelglädje när skådespelarna tar sig an Kurt Weills ikoniska musikstycken, som fortfarande, nästan hundra år efter urpremiären, har en förmåga att fängsla.

Regissören har valt att modernisera flera aspekter av föreställningen. De tidlösa teman som genomsyrar Brechts verk – klassklyftor, korruption och kapitalismens avigsidor – presenteras med nutida referenser. Detta grepp fungerar stundtals väl, särskilt i scener där maktmissbruk och ekonomisk ojämlikhet skildras med igenkännbara symboler från vårt eget samhälle.

Scenografin balanserar mellan det historiska London som Brecht ursprungligen skildrade och en mer tidlös, abstrakt miljö. Kostymerna följer samma linje – delvis förankrade i 1920-talet men med moderna inslag som skapar en intressant kontrast mellan då och nu.

Musikarrangemangen håller genomgående hög kvalitet. Ensemblen hanterar Weills komplexa kompositioner med säkerhet, och särskilt i de välkända numren som ”Mackie Kniven” och ”Jenny från piratskeppet” infinner sig ögonblick av äkta magi. Ljudbilden är genomarbetad och ger föreställningen ett professionellt djup.

Trots dessa förtjänster når föreställningen inte riktigt den samhällskritiska skärpa som Brecht eftersträvade med sitt ”episka teater”-koncept. Där Brecht ville skapa distans och reflektion hos åskådaren för att väcka kritiskt tänkande, tenderar denna uppsättning att bli mer underhållande än utmanande. Den ”Verfremdungseffekt” (främmandegöringseffekt) som var central i Brechts teori hamnar i bakgrunden till förmån för en mer publikfriande kabaréstil.

Det betyder inte att föreställningen saknar politisk udd. I flera scener blir kopplingen mellan dåtidens och nutidens orättvisor tydlig och tankeväckande. Men den övergripande känslan är snarare en väl genomförd, medryckande show än den isande samhällskritik som Brecht drömde om att leverera.

Ensemblens prestation förtjänar särskilt omnämnande. Skådespelarna växlar obehindrat mellan komedi och allvar, mellan sång och dialog. Rollgestaltningarna är nyanserade och undviker de enkla karikatyrer som annars lätt kan uppstå i Brechts tydligt tecknade persongalleri.

Det är värt att notera att ”Tolvskillingsoperan” från början var en adaptation – Brecht baserade sitt verk på John Gays ”Tiggaroperan” från 1728. Att varje ny uppsättning fortsätter denna tradition av omtolkning ligger således i verkets natur. Folkteatern Gävleborgs version kan därför ses som ett legitimt tillägg i denna långa kedja av tolkningar.

För den som är bekant med Brechts intentioner kan uppsättningen möjligen uppfattas som alltför publikvänlig. Den politiska udden finns där, men den sticks inte lika djupt under huden som den ursprungligen var tänkt att göra. Samtidigt kan denna tillgänglighet ses som en styrka – föreställningen når potentiellt en bredare publik än en mer kompromisslös tolkning skulle göra.

Sammantaget erbjuder Folkteatern Gävleborgs ”Tolvskillingsoperan” en underhållande och stundtals tankeväckande teaterupplevelse. Den lyckas fånga mycket av den energi och musikaliska briljans som gjort verket till en klassiker, men når inte hela vägen fram i ambitionen att leverera den samhällsomstörtande kraft som Brecht eftersträvade.

För den som söker en välspelad, musikaliskt stark och underhållande teaterupplevelse med politiska undertoner är föreställningen väl värd ett besök. Men den som hoppas på en radikal nytolkning som skakar om åskådarens världsbild på det sätt Brecht ursprungligen avsåg, lämnar möjligen teatern med en känsla av att något väsentligt saknades i denna i övrigt kompetenta produktion.

Dela.

5 kommentarer

Leave A Reply