Tommy Sundvall: ”Arbetsplatsen är den sista diktaturen”

I Stockholm lämnade Tommy Sundvall ett välbetalt tjänstemannajobb för att arbeta deltid på en bensinmack i Kramfors. När han för fem år sedan flyttade till Ångermanland tyckte många att han gjorde ett misstag. Idag menar han att det är det bästa beslut han någonsin tagit.

– Jag har aldrig haft så dålig lön som på macken, men å andra sidan har jag heller aldrig trivts så bra på en arbetsplats som jag gör nu, säger Tommy Sundvall.

På det tidigare jobbet på inköps- och logistikbolaget Dagab fick han ut omkring 37 000 kronor efter skatt varje månad. Idag, när han arbetar deltid på macken, får han ut runt 14 000 kronor. Resten av tiden ägnar han åt sitt andra yrke – serietecknare.

Sundvalls senaste verk ”Mina drömmars mack” skildrar vardagen på Frendo Lunde, där han nu arbetar varannan vecka. Boken handlar inte bara om kundmöten utan också om att lämna storstaden för landsbygden och om mänskliga möten i en tid när dessa blir allt mer sällsynta. I mindre orter fungerar ofta bensinmacken som en viktig social träffpunkt.

Flytten till Kramfors skedde av kärleksskäl, då Sundvalls partner varken kunde eller ville flytta söderut. Under de fem år som gått har han integrerats väl i lokalsamhället. Han beskriver hur hans stockholmska börjat färgas av ångermanländskan och hur han numera äger en motorsåg som han värderar högt.

– Man kanske tänker att någon bara har porr och bilar i skallen, men så börjar man småprata och så visar det sig att de läser Slas eller gillar Robert Crumb, förklarar Sundvall om kundmötena på macken.

Han pratar entusiastiskt om vad han kallar ”Norrlandskommunism med litet k” – en landsbygdsekonomi som bygger på ömsesidighet och relationer snarare än anonyma transaktioner.

– Det är kommunism i sin enklaste form. Av var och en efter förmåga, åt var och efter behov. Du får en stock snus av mig om jag får låna en dieselkanon för att värma upp krypgrunden, förklarar han.

Detta står i skarp kontrast till det tidigare livet i Stockholm, där anonymiteten präglade både arbetslivet och fritiden. För Sundvall var längtan efter ett sammanhang där människor behöver varandra en stark drivkraft.

– Vad man jobbar med är faktiskt inte så viktigt, det viktiga är de mänskliga relationerna, menar han.

Sundvall är inte bara mackarbetare och serietecknare – han är också uttalad kommunist och medlem i Kommunistiska partiet. Han har varit syndikalist och organiserad i fackförbundet SAC, men tillhör numera Transport. När han flyttade till Ångermanland upptäckte han att vägen från hans hus till macken delvis följer den sträcka som de strejkande arbetarna vandrade före de tragiska skotten i Ådalen 1931.

Som serietecknare är Sundvall självlärd. Hans inspirationskällor var Bamse, Kalle Anka, Serieparaden och andra serietidningar han läste under uppväxten. Intresset väcktes på allvar under en eftermiddag på fritids.

– De andra ungarna ritade en serie och gick vidare med sina liv. Men för mig var det som att jag hade upptäckt heroin. Serietecknandet har följt mig sedan dess, berättar han.

Med arbetarklassbakgrund – hans mamma arbetar på lager och pappa var vaktmästare på Coca Cola-fabriken – blev Sundvall aldrig uppmuntrad att satsa på en kreativ karriär.

– Växer man upp i arbetarklassen får man aldrig höra att man kan bli vad man vill när man blir stor, utan mer att man ska försöka klara sig genom livet. Jag uppmuntrades att skaffa truckkort, inte att rita serier eller söka ett teoretiskt program på gymnasiet.

Trots detta har han lyckats etablera sig som serietecknare. 2022 debuterade han med ”På äventyr i senkapitalismen” och 2024 kom ”Folkbokförd i rännstenen”, som tilldelades Aftonbladets litteraturpris. Nu är han aktuell med ”Mina drömmars mack”.

Bokreleasen firades inte främst i Stockholm utan på den egna arbetsplatsen – macken i Lunde – tillsammans med kollegor och stammis. Sundvall tror att det var ett unikt tillfälle.

– Jag är ganska säker på att det var en historisk händelse, åtminstone i Sverige. På nätet har jag inte kunnat hitta något om ett kulturevenemang på en bensinmack.

Vad gäller mackarnas framtid är Sundvall optimistisk:

– Utanför storstäderna är bilen ett måste, och så länge bilarna behöver tankas med bensin, diesel eller el så kommer mackarna att finnas kvar. Och ska man ändå stanna kommer man nog vilja köpa en korv. Eller så kommer man på att man behöver snus eller mjölk.

För honom blev macken inte bara en arbetsplats utan en nyckel till ett nytt liv – med lägre lön men högre livskvalitet, färre prylar men fler relationer, mindre anonymitet och mer gemenskap.