”Tron. Ares” förvandlar 3D-skannade soldater till digital aska

I den digitala tidens skärningspunkt mellan människa och teknik landar nu ”Tron: Ares”, den tredje filmen i serien som startade för över 40 år sedan. Det är en filmsaga som skildrar både en teknisk framtid och en inre resa om tro – på framtiden, på människan och kanske främst på sig själv.

I centrum står Jared Leto, den 53-årige skådespelaren som gjort det till sitt signum att porträttera gränsöverskridande karaktärer med messiasliknande drag. Här spelar han Ares, ett skyddsprogram uppkallat efter krigsguden i grekisk mytologi, som får i uppdrag av den ondskefulle teknikmagnaten Beals (Evan Peters) att stjäla viktig kod från deras mer etiskt sinnade konkurrenter under ledning av Maya (Greta Lee).

Filmens dramaturgiska vändning kommer när Ares börjar utveckla något som liknar ett samvete och trotsar sin skapare. Plötsligt ställs den eviga frågan: vem är egentligen mest mänsklig – programmet eller dess skapare?

Den moraliska kompassen i filmen är tydlig, nästan övertydlig. De goda klär sig i blått, de onda i rött. Denna färgkodning följer med även till vår verklighet, som när Greta Lees karaktär flyr genom stadens neonbelysta gator på motorcykel med blå accenter mot de rödklädda förföljarna. När en polisbil dyker upp med sin ambivalenta blandning av blått och rött ljus lockas man att läsa in en politisk kommentar, men tanken hinner knappt formas innan fordonet spektakulärt delas på mitten i en destruktiv scen som för tankarna till Wachowski-systrarnas visuella kreativitet.

Den visuella estetiken i ”Tron: Ares” är stram och stilsäker med sitt neoninspirerade formspråk, men erbjuder få överraskningar. När den första ”Tron”-filmen hade premiär 1982 representerade den något banbrytande – ett försök att efterlikna dåtidens digitala spelvärld på filmduken när glappet mellan dessa medier fortfarande var enormt.

Denna tredje del nöjer sig istället med att vara en visuellt uppdaterad variant av föregångarna, utan att egentligen försöka definiera vår tids digitala estetik. Filmens intrig kretsar kring möjligheten att importera digitala skapelser till vår fysiska värld, men allt som överförs bryts ner till digital aska efter ungefär en halvtimme – därför jagar alla efter den så kallade ”beständighetskoden”.

Stockholms Filmskola-utbildade norske regissören Joachim Rønning (känd för bland annat ”Kon-Tiki” från 2012) visar prov på både teknisk kontroll och mänsklig touch. Han skapar sömlösa möten mellan det jordiska och digitala, förstärkt av Nine Inch Nails mustigä soundtrack som effektivt bygger filmens stämning.

Trots detta väcker filmen frågan om sitt eget existensberättigande. ”Tron: Ares” är onekligen en visuellt tilltalande upplevelse med kompetent hantverk, men bjuder sällan på överraskningar. För en film som tematiskt kretsar kring innovation är det anmärkningsvärt hur den förlitar sig på beprövade formler och återvinner gamla idéer.

Jared Leto själv framträder med sin sedvanliga kyligt androgyna framtoning, mer digitalretuscherad androidvarelse än David Bowie-inspirerad utomjording. Hans tolkning av Ares ger karaktären en distanserad obehagsfaktor, men blir samtidigt ännu ett exempel i raden av rollprestationer där Leto spelar på sitt etablerade personlighetsregister.

I slutändan är ”Tron: Ares” en stilistiskt sammanhållen science fiction-film som levererar precis det man förväntar sig – varken mer eller mindre. Den uppvisar teknisk briljans men saknar den innovativa gnista som kännetecknade originalfilmen när den först utforskade det då outforskade gränslandet mellan datorer och verklighet. För trogna fans av serien erbjuder den ett välkommet återbesök i ett välbekant digitalt universum, medan nya tittare får en kompetent men förutsägbar introduktion till Tron-världen.