Att namnge världen: Om orden som definierar vår existens

I Shakespeares ”Romeo och Julia” frågar sig Julia vad ett namn egentligen är. ”Det vi kallar ros skulle ju dofta lika underbart vad det än hette”, resonerar hon kring sin Romeos familjenamn Montague. Själv tillhör hon fiendesläkten Capulet och namnet blir det som förstör deras kärlek. Men frågan kvarstår – vad är egentligen ett namn?

Vi människor har ett grundläggande behov av att namnge vår omvärld. Det är ett sätt att förstå, kategorisera och kontrollera den komplexa verklighet vi befinner oss i. I Sverige finns hundratals fågelarter och tusentals blomarter som alla fått namn. På global nivå existerar tiotals miljoner arter av växter och djur, varav ett par miljoner har tilldelats vetenskapliga namn enligt det system som Carl von Linné en gång utvecklade.

Men denna namngivning är i grunden godtycklig och mänsklig. Fåglarna själva bryr sig knappast om våra klassificeringar. En svarthätta kan särskilja sången från en artfrände jämfört med en trädgårdssångares läte, men frågan är om den verkligen bekymrar sig över huruvida det var en talltita eller entita som flög förbi.

Universum erbjuder ett ännu mer svindlande perspektiv på vår namngivningsmani. Drygt femhundra stjärnor på natthimlen har etablerade namn, ofta med grekiskt eller arabiskt ursprung, som beskriver deras position i stjärnbilderna. Ett par miljarder stjärnor har katalogiserats och fått tekniska beteckningar, men detta är endast en bråkdel av Vintergatans hundratals miljarder stjärnor som till största delen förblir namnlösa från vårt perspektiv.

Kanske har vår sol namn på andra språk, talade på främmande världar någonstans i galaxen? Vi vet inte. Men i vårt eget solsystem har vi givit planeterna namn efter antika gudomligheter. När astronomen William Herschel upptäckte en ny planet 1781 fick den först namnet ”Georges stjärna” efter den brittiska kungen, men omdöptes senare till Uranus i enlighet med traditionen.

Särskilt intressant blir namngivningens fenomen när vi betraktar asteroiderna – stenklumpar i olika storlekar som mestadels kretsar mellan Mars och Jupiter. Av den uppskattade miljonen kända asteroider har cirka 25 000 tilldelats officiella namn enligt en formaliserad process. Den första fick namnet Ceres efter skördegudinna och nyligen döptes asteroid nummer 15308 till ”Ulfdanielsson”.

Detta väcker frågor om relationen mellan ett objekt och dess namn. Precis som Sir Georg Everest inte kunde göra anspråk på världens högsta berg, vilket han själv aldrig såg, kan en människa inte göra anspråk på en asteroid. Ändå skapas en mystisk relation mellan personen och himlakroppen. Ulf Danielsson funderar över hur hans asteroid ser ut och dess historia, trots att den är för ljussvag för att enkelt observeras med hans teleskop.

Kommer kommande generationer att minnas dessa namngivna asteroider? Kan de fungera som kosmiska gravvårdar och minnesmärken långt in i framtiden? Med lite tur kan en sådan asteroid existera i hundratals miljoner år, sannolikt längre än vad mänskligheten som art kommer att finnas kvar.

I grunden handlar namngivningen om ett mänskligt försök att skapa mening och kontroll i en kaotisk värld. Vi namnger för att begripa och organisera vår tillvaro, men som Julia redan insåg hos Shakespeare – namnet självt ändrar inte tingens natur. Rosen doftar lika ljuvligt oavsett vad vi kallar den.