Ulrika Milles: Kan det någonsin vara ”värt det” att offra barnen för konsten?

I skuggan av konsten: När relationer offras för skapande

Joachim Triers Oscarsbelönade film ”Sentimental value” börjar i ett anrikt släkthus i Oslo som tycks andas som ett levande väsen. Huset bär på otaliga hemligheter och trauman, både familjens och den norska krigshistoriens. En barnröst frågar huset: ”Var du lyckligast när det var fullt och tungt i dig, eller när det var tomt och lätt?”

Filmen, som nyligen belönades med en Oscar för bästa internationella film, skildrar ett begravningskaffe efter en mamma. In genom dörren kommer exmaken – den uppburne, lätt försupne regissören Gustav Borg, spelad av Stellan Skarsgård. Han återvänder som en främling, med sin generations typiska avvisande av skuldkänslor.

Skarsgårds rollprestation har hyllats världen över, vilket blir en metakommentar till berättelsen själv. Gustav Borg är arketypen av den frånvarande kulturmannen. I sin självbild har han alltid varit närvarande för sina två döttrar – i sin konst har alla känslor funnits, menar han. Men för döttrarna har verkligheten varit en annan.

”Sentimental value” har beskrivits som ett försoningsdrama. Den återvändande fadern bär med sig en tung manusbunt, en slags offergåva. Men försoningen är villkorad – genom att bli förlåten ska han samtidigt göra konstnärlig comeback. Räcker verkligen sådan alkemi för att läka gamla sår?

Triers film ingår i en bredare kulturell bearbetning av vad det innebär att finnas för andra, och vad det kostar att inte förmå. Priset betalas både av dem som övergavs och av den som inte var där.

En liknande tematik återfinns i Chloé Zhaos ”Hamnet”, baserad på Maggie O’Farrells roman. Filmen skildrar en familj i skuggan av ett geni, där sorgen över ett barn som dog i pesten indirekt belönar mänskligheten med den odödliga pjäsen ”Hamlet”. Frånvaron omvandlas till konstnärlig storhet.

Denna diskussion väcker tankar om Sophia Janssons memoar ”Tre öar. Mamma, pappa och jag”, där hon skriver om sin mamma Anita Lesch, familjens tystnad kring hennes missbruk och tidiga död. Varför kunde den konstnärligt hypersensibla familjen kring Tove Jansson inte tala om Sophias mammas ödesdigra frånvaro i sitt enda barns liv? Var bearbetade Tove sin brorsdotters moderlöshet, förutom i det sorgkantade mästerverket ”Sommarboken”?

”Sentimental value” ekar av Tove Janssons korta, mörka roman ”Stenåkern” från 1984 – en berättelse om det ohjälpliga. Huvudpersonen Jonas är en journalist som planerar att ägna sin pension åt att skriva en biografi. Hans trötthet inför yrket har vuxit länge, men friheten krymper hans självkänsla fatalt. I hemlighet dricker han för att klara vardagen.

I ”Stenåkern” finns också en mor och före detta hustru som i en monolog säger allt hon inte vågade säga tidigare: om prestationskrav, nedlåtenhet och lukten av alkoholism. ”Jag sa ingenting om flaskorna heller,” erkänner hon.

Både Trier och Jansson skildrar systerskap – döttrar med laddad närhet som burit varandra genom uppväxtens förtvivlan. Nu är de kantstötta vuxna som ställs inför frågan: ”Vad ska vi göra med pappa?”

Men det är sublimeringens pris som står i centrum – när konsten anses ha varit ”värd” offren. Trier följer en kulturman som glänser på filmfestivaler. Zhaos tyngda Shakespeare är dramatikens furste. Men Jansson formulerar föraktet för svaghet skoningslöst.

I ”Stenåkern” fick ingen ”onödig” existera när Jonas skrev. Ett högt pris. Men till skillnad från Triers och Zhaos karaktärer var han bara en journalist – ingen konstnär, inget geni, aldrig prisad. Frånvaron, att inte ha varit där, blir i Janssons roman ett existentiellt hot för den som var borta. Försoningen genom blodsband som tröstar i filmerna klipps av: ”Du finns inte. På något sätt har du aldrig funnits.”

När Jonas i sina manuspapper möter sin ungdoms fantasier om att vara ”en underbar kvinna”, drabbas han av ett stort medlidande. Men han vet inte vem det är synd om.

Frågan kvarstår obesvarad: Var du lyckligast när det var fullt och tungt i ditt liv, eller tomt och lätt? Kanske är det en befrielse att aldrig få veta.