Vackert när dansande kungar tar sig ton

I det välbekanta operahuset vid Göteborgs hamn pågår just nu ett experiment som väcker både nyfikenhet och förbryllning. Göteborgsoperan har valt att sammanföra två markant olika verk i föreställningen ”Past the point”, med resultat som kan beskrivas som minst sagt överraskande.

På scenen möts två världar som knappast var ämnade att förenas. I den ena delen framträder gnagarliknande kungligheter som rör sig genom föreställningen med en märklig värdighet. I kontrast till detta bjuder den andra delen på hiphopdans framförd av artister klädda i vad som kan beskrivas som bebiskostymer – en kombination som skapar förvirring snarare än sammanhang.

Konceptet bakom ”Past the point” är ambitiöst, ett försök att utmana traditionella gränser inom scenkonsten. Göteborgsoperan, som under senare år arbetat för att bredda sin repertoar och nå nya publikgrupper, fortsätter här sin experimentella linje. Tanken att kombinera olika konstformer är i sig inte ny, men genomförandet i denna produktion lämnar åskådaren med frågor snarare än svar.

Scenografin domineras av starka kontraster, där den kungliga miljön med dess pompösa attribut står i skarp kontrast till den urbana, råa känslan som hiphopinslagen förmedlar. Kostymerna, särskilt de bebisliknande dräkterna, väcker associationer till performance-konst snarare än traditionell dans eller opera.

Ljussättningen är ett av de få elementen som faktiskt binder samman föreställningens disparata delar, med subtila övergångar som försöker skapa en brygga mellan de två världarna. Trots detta upplevs helheten som fragmenterad, nästan som om man bevittnar två separata föreställningar som av en slump hamnat på samma scen.

Göteborgsoperans ensemble gör dock ett beundransvärt försök att hålla ihop konceptet. Dansarna visar teknisk skicklighet och engagemang, särskilt i hiphopsekvenserna som kräver både fysisk styrka och precision. De som gestaltar de kungliga gnagarna lyckas förmedla en säregen värdighet trots de bisarra kostymerna.

Publikreaktionerna har varit blandade. Vissa besökare uppskattar det okonventionella angreppssättet och ser föreställningen som ett modigt inlägg i diskussionen om konstformernas gränser. Andra lämnar salongen förvirrade och ifrågasätter det konstnärliga beslutet att föra samman element som tycks motarbeta varandra snarare än att berika upplevelsen.

Konstnärlig ledare för produktionen, som föredrar att inte nämnas vid namn i denna recension, beskriver ”Past the point” som ”ett medvetet steg bortom det förväntade, ett försök att utmana publikens föreställningar om vad som kan existera på en operascen”. Detta är förvisso ett lovvärt mål, men frågan är om medlet rättfärdigar ändamålet när resultatet blir så svårtolkat.

I en tid då scenkonsten kämpar för att locka ny publik och samtidigt behålla sin konstnärliga relevans, är experiment som ”Past the point” både nödvändiga och riskfyllda. Göteborgsoperan har under de senaste säsongerna profilerat sig genom att ta konstnärliga risker, ibland med strålande resultat. Denna gång tycks dock pendeln ha svängt för långt i riktning mot det obegripliga.

Musikaliskt sett erbjuder föreställningen intressanta inslag, med en blandning av klassiska teman och moderna elektroniska kompositioner som ackompanjerar danssekvenserna. Ljudbilden är kanske det mest sammanhållande elementet i produktionen, även om även den stundtals blir överväldigande.

”Past the point” står kvar på repertoaren ytterligare några veckor innan den ersätts av höstens mer traditionella uppsättningar. För den som är nyfiken på scenkonst som utmanar det invanda och inte räds det okonventionella kan föreställningen vara värd ett besök. Den som söker en sammanhållen konstnärlig upplevelse med tydlig riktning kommer sannolikt att bli besviken.

Trots sina brister förtjänar Göteborgsoperan erkännande för modet att tänja på gränserna och utforska nya uttryckssätt. I en konstvärld där det trygga och beprövade ofta prioriteras är det viktigt att institutioner vågar misslyckas i sitt sökande efter nya vägar. Även om ”Past the point” inte når hela vägen fram, är det ett tecken på en levande kulturinstitution som vägrar stagnera.