Den engelske filosofen Simon Critchley har gjort sig känd för att röra sig längs gränsområdena inom akademin. Som innehavare av den prestigefyllda Hans Jonas-professuren i New York har han genom åren behandlat ett brett spektrum av ämnen – från David Bowie och Martin Heidegger till mystikens historia, självmord och fotboll. Nu är han aktuell med en ny bok som på många sätt kan ses som en förlängning av hans tidigare uppmärksammade verk om den antika tragedin.

Boken, med den uttrycksfulla titeln ”I want to die, I hate my life”, innehåller tre essäer om det tragiska samt en om Samuel Beckett. Totalt omfattar verket 160 sidor och är utgiven på förlaget Eris. Titeln antyder redan från början den mörka ton som genomsyrar innehållet, vilket utgör en fördjupning av det tragiska perspektiv som Critchley tidigare berört i sitt arbete med antikens tragedier.

Det som särskiljer Critchley från många andra akademiker och filosofer är hans djupt personliga förhållningssätt till ämnet. Hans återkommande intresse för teater är inte enbart intellektuellt utan grundat i en stark personlig känslomässighet. ”Det är mörkret jag tycker om i dramatiken … Den är på ett märkligt sätt upplyftande, bara en katastrof som pågår och pågår …”, konstaterar han själv. Detta personliga engagemang genomsyrar hela boken och ger den en särskild tyngd.

I den första essän ägnar sig Critchley åt Racines ”Fedra”, den franska scenens nationaltragedi. Fedra, som är förälskad i sin styvson Hippolytos, beskrivs som smittad av Venus, ett ”virus som rinner genom hennes ådror”. För Critchley blir Fedras situation ett uttryck för existentiell fångenskap – alla utgångar är blockerade utom döden själv. Genom att anlägga filosofen Martin Heideggers begrepp ”Faktizität” – bördan av att bara finnas till – belyser han Fedras upplevelse av att vara nertryckt och instängd i sin egen existens.

Detta existentiella faktum illustreras också genom Samuel Becketts dramatik. Slutrepliken i ”Väntande på Godot” – ”Låt oss gå”, följt av scenanvisningen ”De blir stående” – blir för Critchley ett konkret uttryck för den mänskliga situationen. Här finns något längtansfullt, något som fångar det moderna människans villkor på ett sätt som traditionell filosofi ofta missar.

Bokens kanske mest lysande avsnitt behandlar Henrik Ibsens ”Hedda Gabler”. Critchley visar en känslig förståelse för atmosfären i Ibsens dramaturgi, där ljuden av eld och vatten, spöken och gengångare skapar en särskild stämning. Hedda har till synes allt – hon är nyss hemkommen från sin bröllopsresa, pappas flicka med alla förutsättningar – och ändå är hon självmordsbenägen. Detta paradoxala tillstånd fascinerade även Sigmund Freud, och Critchley gräver djupt i denna gåta.

Genom sina analyser mobiliserar Critchley sina ”husgudar” inom filosofin för att kasta ljus över de dramatiska verken. Hans ekvilibristiska läsningar av dessa tragiska mästerverk är utan tvekan imponerande och visar på djup kunskap både inom filosofi och dramatik. Martin Heideggers existensfilosofi kommer till flitigt bruk genom hela boken.

Trots bokens många styrkor finns det även vissa begränsningar i Critchleys ansats. Genom att så starkt fokusera på det filosofiska perspektivet riskerar han att förbise något väsentligt i själva teaterkonsten – nämligen den levande teatern, närvaron av publiken och skådespelarna. Teaterns konst handlar i grunden om förvandling, om möjligheten att något annat kunde vara möjligt. Detta står i kontrast till Heideggers begrepp om ”fakticitet”.

Ibsens geni ligger just i hans mångtydighet, hans förmåga att befinna sig på gränsen mellan olika positioner. I ”Vildanden” ställs livslögnaren Hjalmar Ekdal mot sanningssägaren Gregers Werle – men vem har egentligen rätt? Olika Ibsentolkningar kan vara lika sanna, vilket är något som teatern kan visa men som filosofin har svårare att hantera.

Det är just denna spänning mellan filosofisk analys och teaterns levande verklighet som utgör både bokens styrka och dess begränsning. Critchley erbjuder djupsinniga läsningar av klassiska verk, men frågan kvarstår om inte den filosofiska apparaten ibland riskerar att övertäcka det som teatern själv har att säga. Som redan Platon insåg finns det en grundläggande konflikt mellan filosofins sökande efter entydiga sanningar och teaterns förmåga att hålla flera motstridiga perspektiv levande samtidigt.

”I want to die, I hate my life” är en utmanande och intellektuellt stimulerande bok som kommer att tilltala läsare med intresse för både dramatik och filosofi. Simon Critchleys personliga och mörka perspektiv på det tragiska öppnar nya sätt att förstå klassiska verk, även om man som läsare emellanåt kan sakna en större uppmärksamhet på teaterns egen särart.