Världens alla stammare får upprättelse i en finsk debutroman att älska

Under inspelningens första stunder i Stefanie Tuurnas debutroman ”Maamaa” möter läsaren en tydlig uppmaning: ”Om ni stö/ stöstö/ störs av hur jag rappar./ DJ Kimura./ Väävääväärl/ dens långsammaste rappare./ Den mest tondöva./ Den med minst rytmsi/ nne. /Att stamma är att scratcha.”

Med dessa ord introduceras vi för huvudpersonen Akira, som spelar in sina tankar på diktafon för att kringgå sin grava stamning. I ensamhet med inspelningsapparaten flyter orden betydligt lättare än bland människor, där han numera knappt vågar öppna munnen. Under långa cykelturer berättar han om sin vardag, om mobbningen i skolan och om uppväxten med en finsk mor och japansk far.

Boken kräver en viss tillvänjning. Texten återspeglar stammarens språkrytm med upprepningar, plötsliga pauser och omtagningar. Efter några sidor faller läsaren in i denna hackiga rytm som sedan blir en naturlig del av läsupplevelsen. När man väl kommit in i berättelsen är det omöjligt att lägga ifrån sig boken.

”Maamaa” visar varför skönlitteratur har en unik förmåga att låta oss komma nära främmande livsöden. Tuurna har skapat en berättare som påminner om Holden Caulfield i J D Salingers klassiska ”Räddaren i nöden” från 1951, eller rentav om källarmannen i Fjodor Dostojevskijs ”Anteckningar från källarhålet” från 1864. Akira är inte bara en mobbad tonåring utan en komplex individ med ett rikt inre liv, som växlar mellan rå uppriktighet och fantasifull fabulering.

Det som särskilt utmärker romanen är hur Akiras vardagsskildringar hela tiden förhöjs av inslag från japansk mytologi. Mardrömsätande odjur, osaliga andar och demoner dyker upp i berättelsen på oväntade och ibland absurda sätt, vilket skapar en unik blandning av realism och fantasi.

Romanens kvalitet har säkerligen gynnats av författarens bakgrund. Stefanie Tuurna är pianist, kompositör och musikpedagog, vilket förklarar textens tydliga musikalitet. Språket har rytm trots – eller kanske tack vare – stamningens avbrott. Den svenska översättningen av Kaj Korkea-aho förtjänar också särskilt omnämnande. Som stammande själv har Korkea-aho fungerat som stamningskonsult för den finska originalutgåvan, och har nu lyckats överföra både rytmen och den särpräglade ungdomsjargongen till svenska, samtidigt som en diskret finländsk ton bevarats.

I traditionella skildringar av stammande karaktärer brukar stamningen ofta begränsas till korta dialogavsnitt. Ett exempel är den hyllade amerikanska ungdomsboken ”Paperboy” (2013) av Vince Vawter, där berättaren förklarar att han skriver sin historia på skrivmaskin eftersom han ”inte kan prata./ Utan att stamma.” Här presenteras stamningen som ett hinder för både talet och berättelsen.

Tuurna väljer en annan väg. I ”Maamaa” framställs stamningen inte som ett hinder utan snarare som en drivkraft för berättelsen. På detta sätt fungerar romanen som en upprättelse för stammande personer. Det genomgående budskapet är kraftfullt: att stamma är också att tala.

Denna debutroman representerar ett viktigt tillskott i litteraturen för unga läsare från 12 år och uppåt. Genom sitt unika berättarperspektiv och sin originella språkrytm erbjuder ”Maamaa” inte bara en gripande historia utan också en ny förståelse för hur det är att uppleva världen genom en stammande persons ögon och röst.

Med sin kombination av finsk-japanska kulturinfluenser, mytologiska element och en djupt personlig röst etablerar Tuurna sig som en författare att räkna med i nordisk ungdomslitteratur. ”Maamaa” är en roman som stannar kvar hos läsaren länge efter att sista sidan vänts.