Från kris till succé: Så förvandlades problemskolan i Tingbjerg

I nordvästra Köpenhamn ligger stadsdelen Tingbjerg, ett område som länge kämpat med sociala utmaningar. Men här har en anmärkningsvärd förändring skett. Under elva år lyckades den tidigare rektorn, numera socialdemokratiske borgmästaren, Marco Damgaard lyfta den lokala grundskolan från en krissituation till en framgångssaga.

I boken ”Miraklet i Tingbjerg. Från utsatt område till bäst i klassen” beskriver Damgaard den omfattande förvandlingen. Journalisten Diamant Salihu varnar i förordet att vissa läsare kan bli inspirerade, medan andra provocerade av de ibland kontroversiella metoderna som använts.

Damgaard själv avvisar begreppet ”mirakel”. För honom handlar framgången snarare om hårt arbete, gemenskap, demokratisk fostran och positiva förväntningar. Han betonar att en fungerande skola kräver brett stöd från hela samhället – inte bara från pedagoger utan också från lokalsamhället, kommunala investeringar och effektiv lagstiftning.

När Damgaard tillträdde som rektor stod skolan inför allvarliga problem: låga kunskapsresultat, bristfälliga språkkunskaper och en otrygg miljö där både elever och föräldrar kunde uppvisa hotfullt beteende. Situationen krävde radikala åtgärder.

En av de mer kontroversiella åtgärderna var när Damgaard tydliggjorde för sin personal att arbetet går före religionsutövning. Han vägrade exempelvis inrätta ett bönerum för elever med motiveringen: ”Vi är en skola, inte en moské”. Han tillät också diskussioner om Muhammedkarikatyrerna under lektionstid.

En central del i förändringsarbetet var att likställa elevernas sociala utveckling och trivsel med den kunskapsmässiga utvecklingen. Damgaard skapade förutsättningar för att lärare och fritidspersonal skulle kunna fokusera på sina kärnuppdrag, både var för sig och tillsammans.

Ett avgörande beslut var att Köpenhamns kommun gjorde en ekonomisk investering som innebar att alla elever fick kostnadsfritt delta i fritidshem och fritidsgårdar. Detta säkerställde att ingen förälder behövde neka sina barn dessa aktiviteter av ekonomiska skäl. Resultatet blev imponerande – 98 procent av eleverna deltog i de erbjudna fritidsaktiviteterna.

Tingbjergskolans utveckling är inte unik, liknande framgångsberättelser finns även i Sverige. Rinkebyskolan i Stockholm har under senare år gjort stora förbättringar tack vare ett starkt skolledarskap. Rosengårdsskolan i Malmö har framgångsrikt arbetat med höga förväntningar och hög personaltäthet.

Ett annat svenskt exempel är Väsby grundskola i Upplands Väsby, som under fyra år har gjort en remarkabel resa. Skolan har gått från plats 1450 bland landets 1511 skolor till plats 121, enligt Skolverkets Salsa-analys som tar hänsyn till elevsammansättning och socioekonomiska faktorer. Idag tillhör skolan de 10 procent högst placerade skolorna nationellt.

Dessa exempel visar att det pågår lovande skolutvecklingsarbete runt om i både Danmark och Sverige. Framgångsfaktorerna tycks vara likartade: ett engagerat ledarskap, tydliga förväntningar, samarbete mellan skola och lokalsamhälle, samt tillräckliga resurser för att skapa meningsfulla aktiviteter både under och efter skoltid.

Damgaards bok påminner oss om att skolan är en demokratisk grundpelare i samhället. För att lyckas behövs både mod, beslutsamhet och uthållighet – samt en vilja att genomföra de åtgärder som krävs, även när de kan uppfattas som kontroversiella. Boken väcker också frågor om hur vi definierar integration och vilka förväntningar vi har på elever oavsett bakgrund.

Det ”mirakel” som skett i Tingbjerg handlar i grunden om hur ett lokalsamhälle tillsammans bestämde sig för att prioritera sina barns framtid, och hur en rektor vågade ta obekväma beslut för att åstadkomma förändring.